Jag var rätt svag för Grant-Lee Phillips när han gjorde musik under namnet Grant Lee Buffalo. Sedan tappade jag tyvärr bort honom och hans karriär i helt eget namn, vilket det går alldeles utmärkt att vara ledsen över när jag hör det här.

Little moon är en mycket anspråkslös skiva – det sägs att den är inspelad på fem dagar, och hela tonläget är avslappnat charmigt. Ändå eller just därför lyckas Phillips både övertyga genom sitt låtskrivande och sitt framförande – det finns faktiskt ingen riktig svacka på Little moon, och albumet känns sammanhållet trots att musiken pendlar från lugna små visor via countryinfluerade nummer till ett par låtar som närmast får beskrivas som music hall-inspirerade.

Hemligheten är stämningsläget, som är stillsamt lyckligt genom större delen av albumet. Grant-Lee Phillips har blivit pappa och reflekterar kring det, och konstaterar i Strangest thing att han blir mer berörd av en ensam gitarr än av en symfoni.

Det är nog det jag tycker så mycket om hos Little moon – att lyssna är som att svepas in i en varm, mysig filt samtidigt som någon i den kyliga höstkvällen bjuder på en varm äggtoddy. Mindre är mer, det enkla är det fina, det behövs inte så mycket ytterligare.

 // Rikard Flyckt