Vi kommer för en gångs skull iväg på bio. Det är premiär för Lukas Moodyssons storfilm Mammut, men i förortsbiografen gapar bänkarna tomma. En av fördelarna med att inte bo i innerstan. Svängrum på biografen om man inte vill se en Bondfilm (det vill jag aldrig).

Så rullar filmen igång, och vi förflyttas från den popcornsmuliga biosalongen till en enorm lägenhet på Manhattan. Dyrt, dyrt lyser det om allt, från cyklarna som är upphängda på hallväggen till den enorma säng där läkaren Ellen förgäves försöker somna.

Berättelsen börjar där, med dem som har pengar. Det är trots allt de som är mest lika oss. Med privilegiet att ha ett ”livspussel”, som det kallas när man har mer pengar än tid. För livspusslets skull har paret i den stora lägenheten en nanny från Filippinerna som tar hand om deras sjuåriga dotter. Och det är här som världen bryter in. Som orättvisan och fattigdomen gör sig påminda mitt bland designmöblerna. Den perversa sidan av globaliseringen.

För nannyn har egna barn, två pojkar som hon försöker rädda ur fattigdomen på Filippinerna med hjälp av sitt arbete på andra sidan jorden. Hennes längtan är förstås outhärdlig. Och när filmen är över, då känner jag också att världen är outhärdlig. Hur ska kärleken, det som trots allt är fint och ljust, någonsin kunna uppväga detta djävulska nu som vi har skapat?

Jag vill inte ha den här samtiden, den här medelklasskulden och den förintande kännedomen om världens helveten. Jo, jag vet. Man får förändra i det lilla, göra vad man kan. Men just idag finns bara rum för förtvivlan. Vi har ingenting att säga när vi går ut, på vägen hem är vi tysta. Det enda som lindrar är att krypa ner i treåringens säng, känna hans arm runt halsen. Jag behöver inte berätta för honom. Inte än.

Mammut finns nu på dvd.

Texten har tidigare publicerats som krönika i Trots Allt nr 2 2009.

 // Elisabeth Hjorth