När tre så stora individualister som Conor Oberst (Bright Eyes), M Ward och Yim Yames (My Morning Jacket) ska samsas i samma grupp och på samma skiva så är det förstås stor risk att det blir spretigt. Och visst är den här skivan spretig. Men inte på ett dåligt sätt. Jag väljer därför att kalla den ”varierad”. Man kan ju vända på det, och fråga sig om man vill höra en skiva där de tre har tonat ned sina personligheter och musikaliska särdrag i nåt slags konsensus-ambition?

Jag skrev tre individualister, helt enkelt för att den fjärde medlemmen, multiinstrumentalisten Mike Mogis (Bright Eyes m fl) inte har riktigt samma framträdande roll. Han spelar dock en viktig roll som uppbackare och som något av sammanbindare mellan de andra stjärnorna.

Den här kvartetten har dock gjort en ruskigt fin, lite kantig lagom skäggig och halvkonstig folkrockplatta – som i min värld lätt kvalar in på årsbästalistan. Här finns vacker CSN-stämsång, som i The right place, typiskt svängig och lagom burkig retrorock à la M Ward (kanske mest tongivande), som i Baby boomer, såndär hjärtskärande neofolk som Conor Oberst förfinat till fulländning, som i Ahead of the curve – men den som överraskar mig mest är nog ändå Yim Yames, som redan i inledande Dear God sticker ut med sin vackra röst och sin alldeles speciella musikaliska rymd. (Och sin text: en naken och längtansfylld bön till Gud om tro, mening och förstånd.) Han får också avsluta skivan med lika fina His Master’s voice.

En äkta supergrupp, helt klart.

 // Magnus Sundell