I september 2003 tystnade den röst som redan på 1960-talet refererades till som ”the old golden throat” och som självaste Elvis Presley lär ha varit avundsjuk på. Men den fortsätter att fascinera och beröra gamla och nya lyssnare.

Bono, rockbandet U2:s sångare och frontfigur, sa en gång om sin gode vän Johnny Cash: ”Gräshoppor och honung … inte sedan Johannes Döparen har det funnits en sådan röst som ropar i öknen.”

En undersökning i USA häromåret visade att Johnny Cashs röst var en av landets mest igenkända och identifierbara. Min 19-årige son, som mellan hårdrocksplattorna gärna lyssnar på Cash, brukar säga: ”Jag blir trygg av hans röst.”

I den mycket läsvärda Cash – självbiografin (utgiven på svenska av förlaget Reverb) berättar Johnny Cash om hur hans mamma ville att han skulle ta sånglektioner när han var ung. Hon finansierade det genom att tvätta skollärarnas smutstvätt. Halvvägs genom den tredje lektionen slog lärarinnan igen locket på pianot och sa: ”Okay, det räcker. Nu vill jag att du sjunger det du gillar att sjunga, utan ackompanjemang.” Den unge John R Cash sjöng en sång av Hank Williams (” … jag tror det var Long gone lonesome blues”). När han sjungit färdigt sa lärarinnan: ”Ta aldrig mer några sånglektioner. Låt aldrig någon ändra på det sätt du sjunger.” Sedan skickade hon hem honom.

Johnny Cash berättar vidare: ”Det här får mig att minnas dagen då jag kom i målbrottet och min mor för första gången hörde mina nya bastoner. Jag sjöng när jag steg in genom köksdörren, och hon vände sig chockad om och sa: ’Vem var det?’ Jag sjöng lite mer för henne, utforskade mitt nya röstomfång, och allt eftersom jag upptäckte hur långt jag kunde gå, tårades hennes ögon och hon sa: ’Du låter precis som min pappa.’ Sen sa hon: ’Gud har sin hand över dig min son. Glöm aldrig din gåva.’

Jag tror inte att mamma egentligen undrade vem det var som sjöng; hon visste att det var jag. Och det var första gången jag minns att hon kallade min röst för ’gåvan’. Hädanefter använde hon alltid det ordet när hon talade om min musik, och jag tror att hon gjorde det avsiktligt, för att påminna mig om att musiken inom mig var något speciellt, en gåva från Gud. Mitt jobb var att ta hand om den och använda den väl. Jag var dess bärare, inte dess ägare.”

Få saker berör som den mänskliga rösten. Redan på 1200-talet konstateras i Summa Musica: ”… av alla musikinstrument är den mänskliga rösten mest värdig att prisas, för den producerar både ord och toner, medan de andra endast förmår frambringa ljud.”

Människans känslighet för röster är väl utvecklad. Redan som tämligen nyfödda reagerar vi på röster och uppfattar nyanser i dem. Och vår känsla för röster tycks bestå genom åren. Det finns forskare som menar att vi har en särskild förmåga att uppfatta röster, att våra öron tycks ha något som liknar ett filter som filtrerar bort andra ljud när vi hör en mänsklig röst. (Vi vet alla hur svårt det kan vara att koppla bort ett samtal vi uppfattar från bordet bredvid oss på restaurangen.) Detta, att det tycks lättare att koncentrera sig på ljudet av vad någon säger än på andra ljud, är kanske en sorts överlevnadsinstinkt – i nödsituationer kan det vara helt avgörande att uppfatta vad en annan människa säger.

Men det är inte bara som bärare av ord som den mänskliga rösten har sin storhet. Vår röst rymmer så mycket mer och utstrålar så mycket av det vi bär inom oss, att den har kallats ”vårt andra ansikte”. Rösten beskrivs ibland som ett fönster till själen, som något som speglar vår personlighet, våra tankar och känslostämningar. Det är ofta rösten, mer än orden, som tröstar. Eller skrämmer, uppmuntrar, irriterar, skapar medkänsla.

Som sagt, den berör.

Bild: Universal Music

Så jag antar att det inte är konstigt att när Lasse Lindfors – personlig vän till Johnny Cash, som tillsammans med journalisten Börje Lundberg skrivit den boken Hello Sweden, I’m Johnny Cash (Reverb 2007) – frågar mig vad det var jag först fastnade för hos Cash en gång i tolvårsåldern, så blir mitt spontana svar: ”Rösten.” Jag nickar instämmande när jag läser vad artisten Peter LeMarc uttrycker i boken: ”Hans röst låter som om den kommer från underjorden, samtidigt som den innehåller himmelska övertoner. I walk the line måste vara en av de märkligaste låtar som någonsin spelats in. Lyssna på hur rösten ömsar skinn genom varje tonartsbyte. Spöklikt och samtidigt så effektivt, man kan inte undgå att träffas rakt i veka livet av hans stämma.”

I veka livet. Ja, det var där den träffade mig för drygt 37 år sedan. Och den har följt mig sedan dess.

Denna röst, så mäktig och märkligt full av nyanser, förändrades genom åren. Inte minst efter det att Johnny Cash 1997 drabbades av en svårdiagnosticerad neurologisk sjudom, som i kombination med diabetes kom att leda till hans död vid 71 års ålder, 12 september 2003.

Artistiskt sett fick Cash en ny vår det sista decenniet av sitt liv, efter att under 1980-talet karriärmässigt ha befunnit sig i rejäl utförsbacke. Samarbetet med producenten Rick Rubin (tidigare mest känd för sitt arbete med hip hop-artister och hårdrocksband) och de skivor de gjorde tillsammans på dennes skivetikett American – American recordings (1994), Unchained (1996), Solitary man (2000), The Man comes around (2002), och A hundred highways (2006) – blev alla hyllade och stora försäljningsframgångar, även hos den unga rockpubliken. (2003 släpptes boxen Unearthed, med outgivet material från inspelningarna av de fyra första skivorna.)

Johnny Cash var plötsligt hur het som helst, helt ”rätt”, även hos dem som tidigare avfärdat honom som ”töntig country”. (Idag tycks alla älska Cash.) Ändå fortsatte han i grunden att göra den musik han alltid gjort, även om Rubin hjälpte honom renodla sitt sound och välja rätt låtar. När jag frågade honom själv om det här, när jag hade förmånen att träffa honom i Göteborg vid hans sista Sverige-besök sommaren 1997 (Trots Allt 7/97), var hans egen kommentar:

– Visst är det så. Möjligen framför jag mina sånger med lite större energi nu än för några år sedan, men i grund och botten gör jag det jag alltid har gjort.

På de tre senaste skivorna i Rubin-sviten kan man följa hur Cashs röst blir alltmer märkt av sjukdom, alltmer skrovlig och liksom genomskinlig, av den forna kraftfullheten finns till slut inte mycket kvar. Ändå berör den mer än någonsin. Jag har väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka när jag lyssnar på flera av låtarna på A hundred highways.

I Lindfors och Lundbergs bok, som handlar om Cashs alla Sverigebesök och är full av fascinerande historier och fina bilder, får en rad svenska personer inom media- och artistbranschen berätta om sitt förhållande till Johnny Cash. Flera av dem lyfter liksom Peter LeMarc fram Rösten. Journalisten Jan Gradvall konstaterar: ”Det är något med hans röst. När Johnny Cash talar till en så låter han som den lärare man aldrig haft men skulle velat ha. Det han säger är inget man kan vifta bort, det är något som påverkar ens livsval.”

Sångaren och låtskrivaren i Eldkvarn, Plura Jonsson, fortsätter på samma spår: ”Hans röst uttrycker så mycket, innehåller så mycket, låter så mycket, och man känner närvaron av livserfarenhet, mörker, tvivel, kamp, tro och misslyckanden.”

Närmare 162 000 svenskar såg och berördes av filmen Walk the line på bio. Ytterligare ett stort antal har sett den på dvd. Filmen, som hade svensk premiär i februari 2006, handlar om Johnny Cashs liv och karriär fram till och med den legendariska konserten och skivinspelningen på Folsom-fängelset 1968. Reese Witherspoon belönades med en Oscar för rollen som June Carter och att inte Joaquin Phoenix fick en för rollen som Johnny Cash berodde nog främst på den stenhårda konkurrensen i klassen ”manlig huvudroll” det året. För hans tolkning är minst sagt kongenial.

Filmen skildrar starkt och närgånget stjärnans kamp mot det tablettmissbruk som inte bara hotade hans karriär utan också hans liv. (Ett missbruk han kämpade mot hela sitt liv, med blandad framgång, vilket han berättar mycket öppet om i sin självbiografi.) En kamp som gick hand i hand med hans kärlekshistoria med June Carter, som blev Cashs andra fru och enligt mångas vittnesmål var den som räddade hans liv. ”Det var Guds och Junes förtjänst”, brukade han själv hävda. De höll ihop livet ut, June Carter Cash dog den 15 maj 2003 i sviterna efter en hjärtoperation, fyra månader före sin make.

June Carter har flera gånger berättat att första gången hon hörde talas om Johnny Cash var när hon turnerade med Elvis Presley och han försökte imitera Cash. För Elvis menade att Cashs sångröst ”gjorde flickorna galna”. Men Johnny själv brukade skratta bort det hela och konstatera: ”Han behövde sannerligen inga lektioner från mig för att få kvinnor. Han fick tillräckligt många för att det skulle räcka och bli över till alla musikerna också!”

Bono brukar säga att Johnny Cash hade ”hela kristendomens manligaste röst”. Lasse Lindfors använder liknande termer; i boken skriver han om den ”manliga pondus” Cash utstrålade när han som 13-åring såg och hörde honom för första gången, när Sveriges Television i december 1969 sände dokumentären Johnny Cash at San Quentin. Jag förstår vad de menar, även om jag är skeptisk till schabloner om manligt och kvinnligt. Cash skilde sig kanske inte särskilt mycket från sina generationskamrater av amerikanska män vad gällde synen på könsroller, men jag vill ändå hävda att Cashs röst uttrycker en annorlunda manlighet, en trygg och ”modern”, en som innefattar en tydlig balans mellan styrka och svaghet, hårdhet och mjukhet. En manlighet som likaväl kan kallas ”mänsklighet”. För hur tuff han än låter, finns nästan alltid ett stråk av värme i rösten, ett drag av ödmjukhet och förståelse. Ofta kan man ana ett leende i mungipan, ett leende som antyder att han har distans till sig själv och de mördarballader han sjunger.

Nånstans där är det väl trovärdigheten kommer in. Distansen till sig själv, som låter förstå att han inte alls tar sig själv på så stort allvar som många av hans fans gör. I en intervju i tidningen Rolling Stone hösten 2000 sa Cash att han alltid haft svårt för de storslagna epitet som präglat den offentliga bilden av honom:

– Jag gillar inte det där ”amerikansk statsman”-snacket. Jag gillar inte det där ”stor andlig ledare”-snacket. Jag är egentligen en väldigt privat person när det kommer till kritan. Det enda jag nånsin ville göra var att ta min gitarr och sjunga en enkel sång. Det är fortfarande det enda jag vill göra.

Bild: Christer Ehrling

Men trovärdigheten handlade också om att han var så öppen med sina misslyckanden. Trots att han ofta uttryckte en bergfast tro och tillit till Gud och med stor övertygelse sjöng de innerligaste kristna sånger, både pratade och sjöng han om den ständiga kamp som pågick inom honom. En kamp mellan ljus och mörker, mellan ont och gott. En kamp som han inte alltid gick segrande ur, även om den tycktes bli mer lyckosam med åren. ”Tack vare Guds nåd …”, som han sa den där gången i Göteborg, och vidare:

– Gud är min vän. Han är inte vredens Gud, som kommer och piskar mig för att låta mig betala för alla mina synder på en gång.
Efter en tankepaus tillade han, med den där typiska glimten i ögat: – Jag tror han låter mig betala för en synd i taget … (Skratt)

I den nämnda Rolling Stone-intervjun pratar han om sin tro och sin övertygelse och säger då:

– Jag tror verkligen på det jag säger, men det betyder inte nödvändigtvis att jag har rätt! (Skratt) Och det är inget som helst hycklande med det. Det finns en andlig sida hos mig som verkligen går på djupet, men jag erkänner samtidigt utan att tveka att jag är den störste syndaren av dem alla.

Denna ärlighet – för det är förstås ärlighet det handlar om – hörs i rösten, vill jag påstå. Hans röst både glöder av övertygelse och darrar av tvekan, den både bubblar av trosvisshet och spricker av djupaste tvivel. När han på senaste skivan sjunger till Gud: ”Now I know I just can’t take it anymore … With a humble heart, on bended knee, I’m beggin’ You, please, for help!” – då är det med en röst som kommer ur en djup erfarenhet av både självöverskattning och känslan av gudsövergivenhet. Som lyssnare uppfattar man inte att det är nån som tolkar en sång – nej, det är ett sista rop på hjälp.

På samma sätt känner man lättnaden i den trygga övertygelsen när han, med ord som tycks hämtade från tolvstegsprogrammet, i en annan sång sjunger: “And I came to believe in a power much higher than I. I came to believe that I needed help to get by. In childlike faith I gave in and gave Him a try.”

Trovärdighet. Det var nog också det som gjorde att han fick respekt för sin tro från de människor han mötte. Detta trots att han under senare delen av sitt liv la ner ambitionerna att ”evangelisera” och försöka övertyga med ord. Eller kanske just därför. För hans tro var närmast självklar, och fullt synlig i hans liv. I en intervju 2002 i tv-kanalen VH-1 sa dottern Rosanne Cash, själv miljonsäljande artist, om sin far:

– Med perfekt balans lyckas han förena en mängd diametralt motsatta saker inom sig själv. En av dem är hans andlighet. Han är egentligen en äkta sydstatsbaptist, han uppfostrades så och han tror på Bibeln fullt ut. Ändå har han lyckats med detta utan att vara det minsta fördömande gentemot andras tro. Han tror verkligen på att vandra en väg som inte handlar om kyrkdogmer utan snarare om ovillkorlig kärlek.

Många av de sekulariserade musiker och rockartister som medverkar på American-skivorna har närmast vördnadsfullt berättat om med vilken självklarhet Johnny Cash läste Bibeln i studion och bad bordsbön med dem vid de gemensamma måltiderna. Detta ingav tydligen både respekt och beundran. Rick Rubin och Tom Petty har uttryckt sig i liknande ord vad gäller detta:

– Även om vi inte visste om vi trodde på Gud, så trodde vi i de ögonblicken på Johnny Cash. Det räckte.

Den 29 september 2007 anordnades en mässa i Annedalskyrkan i Göteborg. Den bar namnet Hurt och byggde på Cash-sånger. (Mässan sändes sedan som radiogudstjänst i Sveriges Radio och utkom på skiva, utgiven av Zebra Art Records.) Kopplingen är självklar: Trovärdigheten. Brustenheten. Ärligheten. Tilliten. Att våga erkänna dubbelheten inom sig, sin bristande konsekvens, sina misslyckanden och svårigheter, är själva utgångspunkten för den kristna mässan, för nattvarden. Och tilliten till nåden, till förlåtelsen och försoningens möjlighet är dess poäng, dess centrum.

Förmodligen ler Cash i sin himmel när han ser sina sånger kombineras med nattvard. Nattvarden spelade en stor roll i hans liv, speciellt det sista året. I en intervju i tidningen Mojo i november 2004 berättade Rick Rubin att han och Johnny en gång såg en video med en predikant, som bland annat berättade om nattvardens kraft. Rubin sa att han aldrig tagit nattvarden och frågade Cash om de inte kunde ta den tillsammans. Han svarade: ”Ja, det vore fantastiskt. Jag har ett eget nattvards-kit.”

– Sedan gjorde vi det till en ritual som vi utförde via telefon varje dag, ungefär klockan två Los Angeles-tid. [Anm. Cash bodde i Hendersonville utanför Nashville, Rubin i Los Angeles.] Han läste orden och vi visualiserade hur vi åt brödet och drack vinet. Den enda gången vi inte gjorde det var när han låg på sjukhus. Jag gör det fortfarande, jag föreställer mig hur han säger de där fraserna han brukade säga och tar tid på mig att låta det ske. Det är väldigt kraftfullt.

En märklig historia, kan tyckas. Men den som läser Johnny Cashs självbiografi ska finna att hans liv kantades av diverse märkligheter, en hel del av mer eller mindre mystisk art. Vilket säkert hade att göra med att han levde så öppet, så ”right from the heart” i alla lägen. I boken Cash, sammansatt av redaktörerna på Rolling Stone 2004, har Rosanne Cash skrivit ett mycket välformulerat och gripande förord om sorgen efter sin pappa. Hon skriver bland annat:

”Eftersom han var så väl förtrogen med paradoxerna inom sig, visste han också att varje dag innebar ett val. Valen blev enklare ju äldre han blev: Han blev klokare, han såg konsekvenserna tydligare, han var mer villig att släppa taget. Jag kan inte räkna alla gånger jag hörde honom säga: ’Barn. Man kan välja kärlek eller hat. Jag väljer kärlek.’” Hon slutar med att konstatera att det aldrig kommer att finnas en värld utan Johnny Cash. Hans röst, hans sånger, allt det han ville förmedla finns tack och lov väldokumenterat för framtida generationer.

Rösten har tystnat. Men Gåvan lever vidare.

Artikeln är tidigare publicerad i Trots Allt och lätt redigerad.

 // Magnus Sundell