Det tog nästan fyra år. Men i mars släppte Emil Svanängen – alias Loney Dear – slutligen sin femte fullängdare. Vi åkte på roadtrip med en hyllad multiinstrumentalist och kalkylerande teknikfantast, som hittade glädje mitt i popmelankolin.

Det har bara gått ett par år sedan Emil Svanängen inte hade någon permanent bostad. En egen lägenhet gick helt enkelt inte ihop sig ekonomiskt, och inspelningssessionerna alternerades därför mellan ett kvavt studentrum i västra Stockholm och föräldrahemmet i Jönköping.
Läser man mellan raderna från samma tidsperiod återkommer Loney Dears frontman och ende egentlige medlem ofta till svårigheter; till mörker och melankoli. Känslor som bevisligen genomsyrade musiken, och som ganska snart decimerade turnélivet till ”det värsta man kunde tänka sig”. Ett nödvändigt ont som bara skulle genomlidas. Ingenting annat än en karriärmässig fjäder i hatten.
Det var också här någonstans som ett brittiskt musikmagasin bad Emil Svanängen berätta någonting om sig själv som de inte redan visst. Det lakoniska svaret: ”jag är oftast ledsen”.
Och även om han i dag försöker bagatellisera uttalandet – ”det har spritts bara för att DN citerade dem” – så säger det en hel del.
– Jag var ju ganska deppig då. Jag var ledsen.
Och nu?
– Nu? Nu är jag glad.

Bild: Luger.se

Vi är på väg till Linköping, för att titta på en kontrabas. Emil Svanängen är, även om han själv verkar ha svårt att förlikas med tanken, en upptagen man och efter en veckas mer eller mindre påstridiga intervjuförfrågningar blir det därför en smula okonventionellt. Två intervjutimmar i en bil fungerar ju faktiskt precis lika bra som två intervjutimmar någon annanstans.
Då känns frågan om hur en två meter hög ståbas ska få plats i baksätet som ett större problem. Liksom det faktum att bensinen tar slut innan vi når Nyköping. För den händelse att Loney Dear någon gång lever upp till Emil Svanängens storslagna ambitioner – ”jag har alltid skrivit musik för massorna” – så har jag numera en anekdot av rang. Den om hur jag en själakall januarieftermiddag i nådens år 2009, puttade Sveriges näste popsensation och hans metallikblå Golf-tvåa till närmaste bensinstation.
Men nog om detta. Senast vi träffades hade Loney Dear precis gett ut det hemmaproducerade mästerverket Loney noir  – bandets fjärde fullängdare på två år. Då var det augusti, år 2005 och dagen efter en bejublad akustisk spelning på Frizonfestivalen.
I solskenet framför det röd-vita kaféet på Torp la Emil Svanängen ut texten om att han skulle ”ge ut två album om året fram till 2010, och sedan lägga av”.

Så blev det inte. Inte alls faktiskt. När nya skivan Dear John släpptes till den svenska publiken i mitten av mars hade det gått drygt tre och ett halvt år sedan den där förmiddagen på Närkeslätten.
– Jag trodde nog att jag skulle få sitta hemma och jobba med skivor. Det hade varit rätt grymt egentligen. Jag förstod inte att det skulle blir så mycket turnerande, säger Emil Svanängen.
För även om vi inte visste det sensommaren 2005, så stod Loney Dear på randen till allsköns storslagna framgångar. En remarkabel medvind som, via 200 dagar på turné och långa rader av superlativ från all världens musikskribenter, kulminerade i att ett av Amerikas mest prestigefulla skivbolag gav ut Loney noir på nytt.
Samtidigt gled ”nästa skiva” ohjälpligt allt längre in i framtiden. Den blev ett av de där beryktade molnen som hänger över; någonting ofullständigt som det alltid fanns anledning att ”ta tag i”.
– Nya skivan är en produkt av tre års samlande. Det var meningen att den skulle ges ut ganska fort, men så kom det en karriär i vägen, konstaterar Emil Svanängen, samtidigt som den ena genomfrusna Stockholmsförorten efter den andra rusar förbi.
– Det är lite en samling av de senaste åren. Den kännetecknades också av någon sorts ”andraskivan”-problem. Men jag tror egentligen att det var mer teknik och praktik som gjorde att det blev svårt att göra färdigt den.

Vi pratar drivrutiner, försvunna filer, och ”infrabasmaterial på fem hertz”. Om teknik, och ett smått personifierande svar. För om steget mot mer trygghet och lycka är den röda tråden för den som råkar intervjua Loney Dears huvudman i januari 2009, så verkar teknik- och matematikfascinationen vara ett närmast tidlöst tema. Heter man Emil Svanängen så går det uppenbarligen att räkna på det mesta.
– Det här med kreativitet är visserligen någonting magiskt som man inte riktigt råder över. Men när man väl kommit förbi den där första impulsen och inspirationen, så är det faktiskt rätt mycket ett hantverk.
Mer hjärna. Mindre maggrop. Aldrig ett beslut från höften. Frågar man om de mörkare tongångarna i Loney Dears sångkatalog så svarar Svanängen följaktligen:
– Jag har spelat mycket, och fått känna på vad som är kul att använda på scen. Och jag har märkt att det är roligt med mörkare musik. Lite råare, och våldsammare. Glad musik blir man ganska trött på att spela.
Det handlar alltså inte nödvändigtvis om sinnesstämning. För den som kalkylerar behöver det inte vara svårare än att svärta gör sig bättre på bild.
En pragmatisk inställning som går igen i relationen till den frikyrka han en gång växte upp i, och säger sig vara ”mycket stolt över”. För det är inte lätt att tro om man heter Emil Svanängen.
– Det är omöjligt. Och då är det ingen lättja bakom det svaret. Det handlar snarare om att när jag grubblar så kommer jag fram till att det inte är sant, och det blir jag ganska besviken på.
– Så jag låter bli att grubbla. Och hoppas i stället. Ska vi säga så?

Intervjun har tidigare publicerats i Ikon1931 nummer 1 2009.

 // Simon Bynert