För den som tycker att Emmylou Harris på senaste skivorna dragit ned på tempot lite för mycket, är Hard bargain en positiv överraskning. Den tar på många sätt vid där Red dirt girl (2000) slutade. Liksom på den har hon skrivit övervägande delen av låtmaterialet själv och i musiken möter country och folk ett modernt ljudlandskap. I centrum står hennes fantastiska röst, vars patina bara ger ännu mer känsla i det vackra. Skivan är inspelad med bara Emmylou och de två multiinstrumentalisterna Jay Joyce (producent) och Giles Reaves.

Även om det finns en hel del upptempo här – Six white Cadillacs och New Orleans är den svängigaste swamprocken hon fått ur sig på väldigt länge – är hon fortfarande vemodets och de sorgsna sångernas mästarinna. Här finns mycket reflektion kring livets gång och dödens ofrånkomlighet. The road handlar om hennes vän och ”upptäckare” Gram Parsons, som dog redan 1973, och Darlin’ Kate om folksångerskan och vännen Kate McGarrigle som gick bort förra året. I Lonely girl och Nobody funderar hon över ensamhet på ålderns höst, i Goodnight old world finner hon tröst hos sitt lilla barnbarn: ”But here is this child, to soften the sorrow.”

Samhällsengagemanget finns förstås också här. Hon sjunger om hemlöshet i Home sweet home, om följderna av orkanen Katrina i New Orleans och om det rasistiska mordet på en färgad pojke 1955 i My name is Emmett Till (en blinkning till Bob Dylans The death of Emmett Till).

Skivan avslutas med Jay Joyces Cross yourself, en trösterik sång om döden, där Gud välkomnar sitt barn hem: ”Come to me, cross yourself, come to me.” En stark avslutning på en stark skiva.

(Recensionen tidigare publicerad i Dagen.)

 // Magnus Sundell