Det har alltid funnits en stor rymd kring den kanadensiske singer-songwritern Bruce Cockburn. En rymd i musiken, men framförallt en tankens rymd. I Cockburns värld blåser Anden vart den vill. Hans sånger präglas av en varm nyfikenhet och ett öppet sökande. Hans kristna tro inspirerar honom till ställningstaganden mot allt som vill stänga in, förtrycka och kontrollera. Han är en nagel i ögat på all fundamentalism.

På den första studioplattan sedan 2006, Small source of comfort, känns Cockburn piggare än på länge; här finns en intagande lätthet i anslaget. Skivans låtar har kommit till under flitigt resande mellan hemlandet och USA, men också under en resa till Afghanistan, där hans bror är läkare i den kanadensiska FN-styrkan. En av skivans starkaste sånger, Each one lost, handlar om en ceremoni då två dödade soldater ska fraktas hem. ”Each one lost is everyone’s loss, you see”, sjunger Bruce i en protest mot krig och dödande – utan att hamna i förenklingsdiket. En av skivans fem instrumentallåtar, The comets of Kandahar, är också inspirerad av Afghanistan. Cockburn, som är en briljant gitarrist, bjuder tillsammans med violinisten Jenny Scheinman på ett av skivans svängigaste och mest inspirerade ögonblick.

I Call me Rose leker Bruce Cockburn med tanken att president Nixons återfötts som en fattig kvinna; en absurd, men mycket bra, låt om makt och ansvar. Avslutande psalmen/vandringssången Gifts är något av en live-klassiker, skriven redan på 1960-talet, som nu äntligen kan höras på skiva.

(Recensionen har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

 // Magnus Sundell