Gästkrönika – Johan Sommevåg.

En tidig morgon rör sig ett fordon rakt ut mot ödemarken. Passagerarna rör sig över tre generationer; det är jag och min farfar. Destinationen är våra gemensamma rötter, vårt gemensamma ursprung.

Plötsligt slungas jag tillbaka in i samhällen och marker där min farfars far växte upp och sedermera min farfar såväl som min far. Vi pratar och farfar berättar om tider då de flesta tvingades vara mer eller mindre självförsörjande och där landsbygden var långt ifrån det som jag trampar omkring i idag; en öde slätt där en spöklik dimma ligger över sjön.

Fält och insjöar var fulla av liv och aktiviteter. Barnen gick över hagar och längs grusvägar för att komma till skolan. Bygder som dessa har inte förändrats, bara urholkats; det är rörande vackert då årstiderna rör sig över landet. Inne i skogen rinner bäckar tyst genom landskapet. Ett kyrktorn reser sig över gran och tall och pekar mot en orolig sky.

Under en promenad med min farfar längs en övergiven strand berättar han att det förr här låg kilometervis med timmer och att ångbåtar rörde sig i skytteltrafik över sjön, för att transportera timret till olika bygder och fabriker.

När jag besöker dessa trakter med min farfar fylls jag av någonting som får mitt livshjul att gnissla och tjuta. Plötsligt känns inte allt lika flyktigt. Det som tidigare rann förbi mig snabbt passerar nu långsamt som sirap och sätter spår, gör avtryck och förändrar mig på något obeskrivligt sätt. Jag får känslan av att jag påverkas av omgivningarna på ett sätt som står i kontrast till livet i storstaden, där det handlar om vara denna någon som påverkar. Ord som stress och krav känns lika avlägsna som höghus och avenyer.

Det ligger något vemodigt i att platser som för bara 60 år sedan sjöd av liv, idag ligger öde och slumrar i tidens oändliga obarmhärtiga mortel; bensinstationen, dansbanan och affären har krossats av kommersialismen och kapitalismens krafter.

Det här är vidder som ger liv, inte förbrukar det. Fält som formas när nordanvinden blåser igenom och inte hindrar dess framfart. Detta är landsbyggd som på ett diffust sätt och utan övertalningsmetoder gör att man anar något större i tillvaron. Genom att närma mig dessa ödetrakter, närmar jag mig kärnan i tillvaron, där urkrafter suger tag i skosulorna medan jag långsamt strövar över slätterna. Att låta vinden som insjön drar med sig passera genom mig får mig att känna mig närmre mitt jag. Min blick försvinner ut över sjön och vandrar slött från udde till brygga till stranden långt borta på andra sidan för att sedan vilande landa på våg efter våg efter våg.

Jag kräver inga korrekta svar, inga fakta som kan beskriva skeenden jag ser omkring mig. Ingen vetenskap som förklarar hur allt hänger ihop. Jag vill sitta på en sten och låta träd och växter, vatten och vind, berg och vidsträckta landskap vara mina medresenärer på livsresan. Jag vill förundras, förbryllas och uppfyllas. Inte förklaras.

Och där, mitt på en liten slätt där min farfars far en gång odlade mängder av jordgubbar för att sälja på torget, känner jag mig mer närvarande och hemma än jag någonsin gjort den senaste 15 åren. Där, i de kyliga luftmassorna som en tidig höst kan föra med sig, fick jag en svag känsla av hur våra liv angränsar till varandra på ett djupare sätt än att jag bara delar samma väggar med främlingarna i min hyresrätt.

Vad säger det egentligen att olika platser kan påverka mitt välbefinnande och hela mitt väsen på ett så markant sätt? Vad vittnar det om att bara för att släkt har bott och levt på ett visst sätt så känner jag mig engagerad och involverad, som om att det finns en vibrerande dragningskraft i luften. Mitt ursprung som härrör från dessa platser vill mig någonting liksom jag vill dessa vidder något. Vad våra samtal kommer att handla om återstår att se. Kanske kommer vi med drömmande blickar fantisera om hur landsbygden åter reser sig ur sin dvala och hur människor flyttar tillbaka och fyller detta oändliga slättland med liv.

_ _ _ _ _ _

Johan Sommevåg är musiker, låtskrivare och mångsysslare.

 // Indrag