Christopher Cross är en av den amerikanska västkustmusikens ikoner, känd för låtar som Ride like the wind och Arthur’s theme (Best that you can do), varav den senare kunde höras i filmen Arthur med Dudley Moore och Liza Minnelli. Den gav honom en Oscar för det årets bästa filmlåt 1981. Samma år fick han flera Grammys för låten Sailing.

Jag gillade en hel del på hans tidiga plattor, även om det inte riktigt var min musikgenre. Men hans personliga, lätt veka röst nådde alltid igenom radioskvalet, och det fanns en lätthet i hans musik som jag uppskattade i den annars rätt så överproducerade västkustgenren. Men jag har inte lyssnat på honom efter hans andra skiva Another page (1983). Hans karriär har också dalat rejält sedan dess.

Ett tecken på att det inte riktigt vill sig är kanske att han 2007 släppte en julskiva, A Christopher Cross Christmas, och att den nu ges ut i år igen med nytt namn, Christmas time is here, och med nytt (snyggare) omslag. Kanske går det bättre den här gången.

Låtvalet är det traditionella – Silent night, Little drummer boy, Do you hear what I hear, O come o come Emmanuel m fl – liksom de smygpoppiga arrangemangen. Det hela är vackert och trivsamt, och smeker medhårs som de flesta julskivor. Han har onekligen en bra röst, men i den här inramningen blir det tyvärr för mycket fokus på Christopher Cross smörigaste sida.

Jag tvivlar inte på att många vill ha sin julmusik på det här sättet. Men inte jag. Det fullkomligt rinner sirap ur högtalarna. Vilken möjligen går att använda till julknäcken. Som då lär bli garanterat seg.

 // Magnus Sundell