Den här helgen har jag varit på landet och låtit hösten sjunka in. Mycket fint. Har fått tänka och tagit en del bra beslut, om jag får säga det själv. Och äntligen fått läsa! Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert läser jag, denna korsning mellan självhjälp o chicklitt som just nu går på svenska biografer med Julia Roberts. Lätt generad över hur lätt jag faller i medelålderskvinne-fällan, men äh! Det är alltid intressant med människors berättelser om sina livsresor/kriser. Väl?

Åkte in till Göteborg för att träffa fina vännen och sedan såg jag att Lyckan, kärleken och livet ju gick på bion om en halvtimme. Så där satt jag (och sju andra kvinnor från 40 och uppåt) och följde Elizabeth Gilberts (Julia Roberts) resa.

Hon är så himla skitsnygg hela tiden i filmen, vilket är provocerande. Oavsett var hon befinner sig är Julia Roberts klädd i fina flickaktiga kläder och hon är alltid liksom självlysande. Jag får lite svårt att tro på hennes livskris när den är så, så gyllene, och alltid utspelar sig i så vackra miljöer. Först vill hon hitta ”förmågan att förundras” under fyra månader i Italien, sen vill hon ”finna ro” i ett ashram i Indien och slutligen landar hon i Bali och söker helt enkelt ”insikt” och ”balans” hos en medicinman. Och vips dyker en skitsnygg Javier Bardem upp och sökandet efter love går även det i uppfyllelse (eat och pray är avklarat sedan tidigare).

Jag föraktar inte sökandet efter insikt! Jag föraktar inte självhjälpsböcker heller och inte heller kärlekslängtande medelålders kvinnor. Men filmen är inte bra. Julia Roberts bara glittrar och glänser så mycket att man missar det. Att den inte är bra, att storyn är urvattnad och tempofattig.

En grej fastnar dock i boken/filmen. Samtalet om att olika städer har olika ord. Ord som liksom finns under ytan på den stadens invånare, som alla som bor där andas och tänker. I filmen menar man att Rom har ”sex”, New York har ”achieve”, Vatikanen ”power” och Los Angeles ”succeed”. Och Stockholm? Stockholm är “conform”. Att anpassa sig, alltså.

Mitt ord just nu är kanske… ”värd mer”. (Fast okej, det var två ord.) Om en rätt cheesy film får mig att tänka i de termerna är det ju bra, tänker jag, låser dörren och lämnar stugan för att dra norrut igen.

 // Katarina Josephsson