På årets bokmässa träffade jag Mia Couto. Tidigare hade jag läst Under Frangipaniträdet och lett i glädje och igenkänning åt den afrikanska tonen av frihet mellan verklighet, dröm och fantasi, frihet i tidsplanen och åt kärleken till havet.

Jag hade också läst Sömngångarland, hans stora, skrämmande sorgliga roman om ett Moçambique i resterna av inbördeskriget med människor totalt tillintetgjorda, helt sönderslagna, som ändå lever vidare. Om någon krigsskildring har ett berättigande, är det denna. Det går inte att förstå hur man kan skriva så skärande hudlöst om den totala utsattheten. Om att förlora precis allt genom grymhet och nöd – se sin mor sprättas upp – och ändå släpa sig vidare med en bevarad längtan efter närhet och kärlek.

På WALTIC (författarkongress) 2008 hörde jag Mia Couto samtala med litteraturvetaren och Afrikakännaren Stefan Helgesson om tiden för Moçambiques självständighet, 1974. Då var Couto ca 20 år och tillhörde Frelimos innersta krets, de allra närmast frihetskämpen Mondlane och sedermera president Samora Machel. Han fick ansvara för det nya landets informationsbyrå, han blev chefredaktör för den första och enda dagstidningen Notiçias och han skrev det nya unga landets nationalsång.

Mia Couto.

Allt detta hände ungefär samtidigt som jag bodde där. Fast jag var bara tio år. Jag insåg att jag måste ha träffat honom som barn. Jag minns att vid självständigheten hade Moçambique trettio medborgare med akademisk utbildning, inte fler än att de fick plats i vårt vardagsrum. Och jag minns rätt många av dem just därifrån. Jag minns särskilt den magnetiskt gladlynte journalisten Carlos Cardoso, som så småningom startade en underground faxtidning. År 2000 blev Carlos Cardoso mördad, skjuten på öppen gata, antagligen ett beställningsjobb av en man med makt vars korrumperade affärer Cardoso granskade.

När jag träffade Mia Couto på bokmässan talade vi om saknaden efter Cardoso. Vi talade om Mias kärlek till havet (han är också doktor i biologi) som lyser igenom i alla hans romaner. Havet visar sig vara det gemensamma ursprunget, får bli utvägen, flyktvägen, straffet och upplösningen. Och så är det i Moçambique. Man lever nära havet och dess våldsamma tidvattenstigningar. Havet är också en av de få miljöer som inte påverkas (så mycket i alla fall) av ett inbördeskrig – det blir ett slags tillflykt; ett andhål.

Vi talade också om européers komplexa förhållande till Afrika. Vår längtan hem, vår längtan efter vårt ursprung, vår fascination av det vi uppfattar som exotiskt och hur förblindade vi är av våra föreställningar om Afrika att vi inte kan ta in det mångfacetterade, vardagliga, svåra och glädjefyllda när vi väl är där. Vi ser inte de individuella ansiktsdragen för allt det svarta. Vi ser inte likheterna för vi har fullt upp med olikheterna.

Allt detta lyckas Mia Couto göra litteratur av. Jag har precis avslutat läsningen av Sjöjungfruns andra fot och det är storartad litteratur. Så storartad att jag sitter här och tänker att han är en Nobelpriskandidat (Han anses redan vara det portugisisktalande Afrikas främste författare.) Alla element finns där; leken med tid, med fantasi och verklighet, vattnets dragningskraft och magi, främlingarnas jakt på det Afrika de bestämt sig för att hitta – och – till skillnad från Sömngångarland; humor. Han måste ha haft väldigt roligt när han skrev den här boken. Scenerna är dråpliga. Kärleksfullt klär han av människorna deras förfalskade självbilder. Kärleksfullt räddar han ansiktet på dem.

Och extra kärleksfullt tecknar han kvinnorna. Han gör det inkännande, med säker hand. Kvinnorna är de verkliga hjältarna i denna bok. Kvinnorna är de som för handlingen framåt. Kvinnorna är i själva verket så medvetna om männens oduglighet att de till och med övergett den heterosexuella kärleken. Det är ingen stuns i männen. Livskraften har runnit ur dem.

Och så är det väl i Afrika – ja, inte bara där. Den manliga modellen har havererat. I Sjöjungfruns andra fot, redan i öppningsscenen, när den moderna manliga civilisationen får bilden av en spionsatellit som kommer ur kurs och kraschar på savannen i norraste Moçambique, där herden Zero Madzero hittar den. Hans hustru ser till att de begraver den vid floden. Där hittar de istället en femhundra år gammal staty av Jungfru Maria, en kista med brev från missionären Don Gonzalo Silveira som reste ut från Goa för att kristna kejsaren vid hovet i Monomatapa, och missionärens benknotor. Herden Zero är handlingsförlamad av förändringsskräck. Det blir hans hustru som får ge sig av på en resa till sin barndoms by för att rädda jungfrun, reda ut såväl dåtid som nutid och framtid och bevara breven åt eftervärlden. Med hjälp av breven lyckas hon också iscensätta precis det Afrika som de i nutid ditresta biståndsarbetarna längtar efter. Deras Afrikabild kraschar den också och de går bokstavligt upp i limningen.

Sedan, när hon räddat alla livsöden hon kan, beger hon sig ut på sin egen resa, för att möta sina egna tvångsföreställningar. Eller så är det bara det jag tror att hon gör. För som läsare av denna roman är man i högsta grad medskapare. Det blir så uppenbart att denna text är som livet självt, vare sig det är i Afrika eller någon annanstans. Det är inte vad som står där, vad som verkligen händer, som är det som händer i läsningen. Det som händer är de bilder det väcker i mig – och vad jag gör med dem. Couto skriver mot en mångfacetterad fond och läsningen blir därefter.

Det skulle inte förvåna mig om nästa roman av Couto blir en utopisk roman om det starka hållbara matriarkatet – och dess inre splittring.

Inte heller skulle jag bli förvånad om han fick Nobelpriset. Tvärtom – jag skulle bli överlycklig.

 // Henrika Thomasson