Dylan LeBlanc har alla de rätta attributen – ung man, född i Louisiana, svåröverkomlig hjärtesorg och garderoben full med boots och flanellskjortor. Det är helt enkelt upplagt för riktigt bra countrymusik. Har man dessutom fått med sig Emmylou Harris på en låt, ja, då finns det väl egentligen inga tveksamheter.

Men det finns också en fara när man börjar försöka leva upp till en myt. Ett slags brådmogen förhoppning om att vara mer ärrad och luggsliten av livets motgångar än vad man faktiskt är.

Nu visar det sig dock att 20-årige Dylan LeBlanc faktiskt haft en del trassligheter trots sin ringa ålder. Min största invändning är dock inte brådmogenheten, den kan jag uthärda och glömma bort. Jag tycker helt enkelt att låtmaterialet är för endimensionellt där de sentimentala stråkarna och steelguitaren till slut tråkar ut mig.

Men visst finns det fina folkmelodier på Pauper’s field, de är emellanåt skönt meditativa och bär på ett slags förhoppning om en ljusning där bortom Appalacherna, men de livgivande kontrasterna blir lite väl lama för att det på riktigt ska gripa tag i mig.

Det går inte att sitta på verandan och betrakta vidderna i all oändlighet, jag väntar ivrigt på att Dylan LeBlanc ska hoppa upp på hästryggen och våga ta ut svängarna.

Men det går samtidigt inte att undgå det faktum att Dylan LeBlanc har begåvats med en vackert vemodig och mogen låtskrivarådra som kan få vilken mer erfaren countrymusiker som helst att bli avundssjuk. Det krävs bara lite mer mod att våga hitta än mer av det egna uttrycket för att Dylan LeBlanc ska räknas som en av de stora innan han fyllt 30!

–  – – – – – –

Se och hör Dylan LeBlanc framföra sången Emma Hartley från debutskivan:

 // Wilhelm Blixt