Min promenad till jobbet tar drygt tjugo minuter. Först förbi Örgryte Nya kyrka ned till Sankt Sigfrids plan, sedan längs Örgrytevägen till Korsvägen och så upp för trapporna till Näckrosdammen. Under denna korta tid utspelas de mest varierande dramer: passionerad kärlek, avgrundsdjup svartsjuka, gudslängtan, ensamhet, död, lycka, tacksamhet, hämnd och skuld. Jag talar naturligtvis om musiken i min iPod.

Jag är säkert inte ensam om att konstatera hur musiklyssnandet ackompanjerar mitt liv och illustrerar dess vågor och dalar. Ibland när jag promenerar till eller från mitt arbete slår det mig emellertid att här går jag innesluten i min egen ljud- och tankevärld och på samma väg går hundratals andra som just nu lever sina egna dramatiska liv. Någon kanske är skeptisk just till att iPoden och liknande musikmaskiner avskärmar oss från andra musiklyssnare. För mig biter inte en sådan invändning. Jag går på fler konserter nu än tidigare och dessutom finns ingen som invänder att Johnny Cash är för dyster och Emmylou Harris för sentimental. Likaväl som man kan hålla andakt för sig själv även om man också går på gudstjänst, likaväl kan man lyssna på iPod men också kunna njuta av musik tillsammans med andra, tänker jag.

Populärmusiken är vår tids sekulära psalmer, de tolkar våra liv och våra sorger, fyller dem med mening, innebörd och kanske också tillhörighet till en gemenskap. Likt gamla tiders läsare var uppfyllda av bibelcitat är mitt huvud fyllt av popmusik. Ett ständigt ökande nätverk av associationer knyter både mig till vad som händer nu, och vad som händer nu till vad som hänt förut.

När jag för första gången reste till New York nyligen var mina spontana associationer inte till litteraturen utan till popmusiken när sedan länge glömda strofer anmälde sig på nytt (”Early morning Manhattan/Ocean winds blow on the land”/”Just like 22nd Street”). Men så sekulära är de nog inte egentligen, de här psalmerna, bara ytterst vardagliga. Innerligheten är det inget fel på. Om de är banala eller inte avgörs inte i första hand av vad som sjungs utan hur sångaren sjunger det.

Så om du ser mig, tidigt en morgon, vandrande längs bilköerna utanför Svenska mässan med glasartad blick och synbarligen avskärmad från omvärlden, tänk då på att här går en man som håller andakt. Här går någon som stöttar sina ruiner med popmusik. Här går någon i vars huvud just nu hela världens dramatik spelas upp, det mörka och det ljusa. Här går någon som söker men som också är säker på att han finner och alltså redan anar det han söker. Hans rock är kanske beige och hans skor svarta, men i hans inre brinner en eld. Här går någon som är allt annat än ensam. Här går någon som lika gärna kan vara du själv och för vilken inget mänskligt är främmande. Och detta på en helt vanlig gata i en helt vanlig stad, en helt vanlig morgon.

 // Ola Sigurdson