Det brukar sägas att musiken inte har några gränser. Med det menas framförallt att musiken förenar, att den suddar ut gränserna mellan människor, samhällen och kulturer. Det är sant. Det är stort. Men kanske är det mest fascinerande med musikens gränslöshet att den inte riktigt går att fånga in eller tydligt definiera. Bara låna och gestalta för en stund. För egentligen går musiken inte att avgränsa från tillvarons olika element, varken från de skapade eller eviga tingen och varelserna.

Jag tänker mig att musiken är nedlagd i skapelsen. Att den är som Anden, som genomsyrar tillvaron och om vilken Jesus säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.” Varifrån kommer musiken? Vart far den?

En av musikerns uppgifter skulle då kunna vara att ”gräva fram” musiken från där den gömmer sig, att avtäcka och kanalisera den musik som genomströmmar tillvaron.

Andreas Eklöf.

Precis så upplever jag mycket av det som sker på Compunctio-festivalen första lördagen i september på Nya Slottet i Bjärka-Säby strax söder om Linköping. I slottets magnifika rotunda har det lilla skivbolaget Compunctio ordnat en intim festival med ”musik, poesi, konst, ljud och performance”. Som skivbolag har de inriktat sig på hög musikalisk kvalitet, ofta med inriktning på jazz med experimentella dimensioner. ”Smal” musik, skulle en del genast säga. Själv skulle jag hellre använda begrepp som mångbottnad, nyfiken, intuitiv och nyskapande. För det här är musiker som är på upptäcktsresa, som med rötterna i traditionen söker efter ny musik på nya platser.

Redan från första stund, när Mats Persson tar plats vid cembalon och Andreas Eklöf greppar klubborna med sikte på sin cittra, är jag på något sätt förlorad i musiken. Indragen i ett äventyr. Där mycket handlar om just ett avtäckande och ett upptäckande. Genom att delvis använda sina instrument på ett nytt sätt och plocka in nya ljudelement, breddar de medverkande mina referenser för vad som är musik. Något som lika gärna kan beskrivas som att de öppnar mina öron för den musik som redan omger mig. När Anna Westberg dansar till Nina de Heneys distinkt svängiga och fysiskt expressiva kontrabasspel, då blir hon inte bara ett med musiken, hon sammanbinder också musiken och kroppen med miljön vi befinner oss i. Hon blir ett tydligt uttryck för kroppens musikalitet, samtidigt som hon inkluderar hela rummet i sina rörelser. Tack vare musiken expanderar och vidgas både detta rum och våra kroppar – det stora och mystiska med musiken är återigen dess inkluderande gränslöshet. Den understryker alltid: Tillvaron är större.

Mats Persson, Maria Küchen, Martin Küchen.

När Martin Küchen med sin saxofon i mitt inre framkallar ljuden av såväl storstadspuls och attackhelikoptrar, som slagverk och dansande fötter, då sveps jag med och bort. Samspelet med Maria Küchens poesi blir oerhört starkt, och jag vill höra mer. Jag vill med på den där resan; där vi utforskar inte bara språkets musikalitet, utan också ordets förmåga att bli kött, att bo hos och i oss. När Mattias Risbergs både vackra och oroande klaviaturklanger fyller rummet, liksom under saxofon-gitarrduon Andreas W Andersson och Stefan Östersjös utforskande av olika traditioner, ser jag en man i publiken försöka teckna sin upplevelse av musiken, fånga den i bilder och pennstreck. Själv fylls jag också av bilder, men framförallt börjar orden bubbla inom mig.

Eftersom upplevelsen och uppskattningen kräver tillit – att våga släppa taget och ge sig hän – blir det intensiva timmar, och dagens pauser känns som välbehövliga andhämtningar. Uppfylld av intryck, drar sig då den lilla men hängivna publiken sig ner till slottskaféet, där det bland annat finns möjlighet att avnjuta kafferostaren Mattias Dellerhagens speciella kaffe, framtaget just för årets festival. Han berättar hur han försökt omsätta musiken från några av Compunctios skivor till kaffesmak. Han pratar om fyllighet men ändå lätthet, om en viss strävhet, om individualitet som ändå ryms i ett samspel och annat som han tycker präglar skivbolagets musik – och som han tänkt ska prägla smakerna i hans kaffeblandning. Jag skulle kunna hävda att Dellerhagen egentligen försöker lyfta fram kaffets inneboende musik, men det ska jag inte göra. Jag nöjer mig med att konstatera att det smakar himmelskt. Och liksom hela Compunctio-festivalen är synnerligen uppiggande.

Tyvärr måste jag anträda resan hemåt innan festivalen är riktigt slut. Men jag har på många sätt redan fått mer än övernog, och far hemåt med en känsla av tacksamhet över att ha blivit berikad.

Nina de Heney.

– – – – –

Medverkande på årets Compunctio-festival:
Maria Küchen & Martin Küchen, Mats Persson & Andreas Eklöf, Andreas W Andersson & Stefan Östersjö, Elisabeth Hjorth, Mattias Risberg, Nina de Heney & Anna Westberg, Jonas Holgersson & Andreaz Hedén, Ensemble Lakonia. (David Åhlén tvingades ställa in sin medverkan pga sjukdom.)

Compunctios hemsida: www.compunctio.se

 // Magnus Sundell