Det är inte enkelt när man har haft en monsterhit, att sedan försöka leva upp till den. Toni Braxton är för mig helt förknippad med Un-break my heart, balladen (skriven av Diane Warren) som blev 1996 års snyftare no 1. Den där magiskt mörka soulrösten… som en blandning av Tracy Chapman och Whitney Houston. Perfekt för mogensoulpubliken och alla andra som tycker om sofistikerade snyftare.

Med nya skivan (sjunde) gör Toni försök att tillfredsställa dem som vill ha henne där, i mogenfacket. Men hon flirtar också med den yngre publiken, som gillar Beyoncé och Mariah Carey. Och det känns som att hon vinglar mellan sina olika stilar. Jag tycker inte att hon kommer till sin rätt i spår som Lookin’ at me som är en rätt skamlös rip-off av Beyoncés Single ladies. Inte heller gillar jag när hon försöker slänga sig upp i ljusare röstlägen – då blir hon bara ännu en duktig r&b-tjej. Men i sitt eget mörka altläge har Toni Braxton fortfarande få konkurrenter. Hon sjunger fortfarande, i sina bästa stunder, hjärtat ur kroppen på vem som helst. No way är skivans finaste stund. Braxton sjunger till enkelt lugnpop-komp med akustisk gitarr och det behövs inte ett dugg mer. The Diva is Back, i alla fall för en liten stund.

 // Katarina Josephsson