Det känns som att 2010 är ett år då ovanligt många musikaliska storheter lämnar oss. Idag nådde mig nyheten att en av mina hjältar, Michael Been, avled den 19 augusti, 60 år gammal.

Michael Been var sångare, låtskrivare, basist och frontfigur i bandet The Call, ett band som efter det självbetitlade debutalbumet 1982 kallades för “the future of American music” av ingen mindre än Peter Gabriel. Bandet inbjöds att spela förband på Gabriels Shock the monkey-turné samma år. Själv upptäckte jag bandet i och med fjärde skivan Reconciled, som släpptes 1986, där deras sound dragit sig mer åt det brittiskt storslagna hållet (detta var tiden då U2 influerade mängder av band). Inte minst låten I still believe, knockade mig med sin trotsiga trosbekännelse. På skivan medverkar några av bandets artistfans, som tidigare nämnde Gabriel, men även Jim Kerr (Simple Minds) och Robbie Robertson. Och även om skivans 80-talssound idag kan kännas lite daterat (syntarna, trummorna), så är den fortfarande en favorit i min samling. Efterföljande Into the woods (1987) är aningen mörkare och egentligen lite mera fokuserad, om än kanske inte lika omedelbar. Den blev inte heller lika framgångsrik kommersiellt. Något de tog igen med nästa skiva, Let the day begin (1989), där framförallt titellåten blev en hit. Låten användes som Al Gores officiella kampanjlåt i presidentvalet 2000. Simple Minds har spelat in en cover av låten. Apropå kända fans och kompisar: skådespelaren Harry Dean Stanton spelar munspel på sången For love på den här skivan. (Been spelade sedan i Dean Stantons eget hobbyband.)

Allra mest har jag dock lyssnat på skivan Red moon, som utkom 1990, samma år som vår son föddes. En skiva som vår nyfödde ofta somnade till, då inte minst skivans första låt What’s happened to you är en gungande melodistark låt som funkar bra att vaggas till ro till. Att Bono körar på låten gör inte saken sämre. Red moon är en mer renskalad skiva än deras tidigare, något mer åt roots/americana-hållet, men med den typiska The Call-intensiteten. En kanonplatta; deras bästa i mina öron.

1991 kom samlingsskivan The walls came down – The best of the Mercury years, med 18 låtar från bandets tre första skivor. Titeln på samlingen är densamma som på The Calls genombrotts-hit från andra skivan Modern Romans. Noterbart är att på dessa tre första plattor spelar The Bands Garth Hudson keyboard i bandet.

*Videon till The Calls första hit: The walls came down från skivan Modern Romans.

1997 släppte The Call skivan To heaven and back utgiven på Mark Heards skivbolag Fingerprint. En helt ok skiva, men utan den riktiga nerven. Samma år kom samlingsskivan The best of The Call. En mycket bra samling, som också innehåller två fina nyinspelade låtar, där The Call består av Michael Been, Bruce Cockburn och Jim Keltner!

2000 kom en liveskiva, Live under the red moon, inspelad betydligt tidigare. En god tröst för alla oss som aldrig fick chansen att höra The Call live.

Michael Been föddes 17 mars 1950 i Oklahoma City, men flyttade när han blev vuxen till Chicago, där han var medlem i bandet Aorta (ett band vars förste basist hette Peter Cetera, sedermera i gruppen Chicago och soloartist) under en period då bandet släppte sitt andra album (Aorta 2, 1970). Han spelade sedan i det lite mer psykedeliska bandet Lovecraft och senare med Moby Grape-musikerna Jerry Miller och Bob Mosley i gruppen Fine Wine och fortsatte tillsammans med Miller i bandet Original Haze.

Han startade The Call på 1970-talet i norra Kalifornien tillsammans med gitarristen Tom Ferrier, basisten Greg Freeman och trummisen Scott Musick. Been spelade då gitarr. I början av 1980-talet tillkom keyboardisten Jim Goodwin. När Freeman lämnade bandet bytte Been till bas. Den sättningen bestod sedan under resten av bandets karriär.

Michael Been släppte också två soloplattor, varav den första, Light sleeper (1992) är soundtracket till Pauls Schraders film Light sleeper, med Willem Defoe och Susan Sarandon i huvudrollerna. Den andra, med den klockrena titeln On the verge of a nervous breakthrough kom 1994, och är tung, ödesmättad … och väldigt Beensk.

*Michael Been framför låten Embrace från filmen Light sleeper, med bl a Willem Defoe.

Michael Been provade också på att var skådespelare, han spelade rollen som aposteln Johannes i Martin Scorseses film Kristi sista frestelse. Något som fick en del av hans kristna fans att höja på ögonbrynen. Men Michael Been brydde sig inte, han gick alltid sin egen väg, han bars av en kristen tro och ett starkt engagemang, men hörde inte hemma i den konservativa delen av den amerikanska kristenheten, och därför heller inte i den kristna musikbranschen. Istället umgicks han och spelade med flera lite mer alternativa kristna artister med stor samhällsengagemang, som Mark Heard, Bruce Cockburn och T Bone Burnett.

Sedan han la ned bandet The Call har han lagt all energi på att vara mentor åt sin sons band, det idag betydligt mer kända Black Rebel Motorcycle Club, där Robert Levon Been är sångare och basist/gitarrist. Michael Been har turnerat med gruppen som deras ljudansvarige. Det var också i den rollen han befann sig på Pukkelpop festival i Hasselt i Belgien, då han fick en härtattack bakom scenen och avled.

*Nick Jago från Black Rebel Motorcycle Club tillsammans med Michael Been backstage 2005.

Även om Michael Been var en multibegåvad musiker och låtskrivare så var det nog framförallt som sångare han berörde mig mest. Det fanns alltid en väldig nerv i hans sång, ibland något som gränsade till desperation. Få kunde som han med sin röst uttrycka passion, längtan, styrka, övertygelse, övergivenhet, rädsla och aggression i ena stunden – för att i nästa sprida värme, lugn och trygghet med sin stämma.

Hans sångtexter har ofta beskrivits som att han undersöker den mörka sidan av den mänskliga naturen, något som han sedan speglar mot kärlekens försonande kraft. Själv har Michael sagt: ”Mina sånger är i grunden kärlekssånger. Jag sjunger om kärleken mellan oss alla. Jag tror att det i grunden handlar om vad kärleken kräver av oss: Ovillkorad kärlek och acceptans … Där du inte bara älskar det älskvärda i människor, utan älskar deras svagheter likaväl som deras styrkor, deras misslyckanden likaväl som deras framgångar, deras fulhet likaväl som deras skönhet. För mig är det äkta kärlek, Guds kärlek. Och jag är inte ens säker på att den är mänskligt möjlig. Jag jobbar fortfarande med det.”

*The Call: I still believe. Spelades senare in av bl a Tim Capello till filmen The lost boys.

*The Call: Let the day begin. Sedermera kampanjlåt för Al Gore.

*Michael Been: World on fire från soundtracket till filmen Light sleeper.

 // Magnus Sundell