Jag har följt Peter Case sedan hans första, självbetitlade soloskiva 1986. Han hade då lämnat sitt band The Plimsouls, var gift med Victoria Williams och hade lärt känna T Bone Burnett, som producerade solodebuten. Och vilken debut det var! Det här var innan den stora americana/singer-songwriter-trenden, och Cases akustiska folkrock kändes som något nytt och fräscht. Dessutom kunde han skriva intressanta texter, texter som både anknöt till traditionen och som kom med helt nya och personliga infall och metaforer. Här fanns också ett samhällsengagemang och ett andligt stråk som kändes äkta och genomlevt. Uppföljaren The man with the blue post modern fragmented neo-traditionalist guitar (1989) förstärkte allt det debuten lovat, och är kanske fortfarande min största favorit bland hans elva utkomna album.

När jag ser tillbaka på hans skivkatalog råder dock ingen tvekan om att den efterhand blivit lite mera ojämn, men lika tydligt är att den innehåller en hel del riktiga pärlor. Som den helt akustiska Thank you St Jude (2001). Förra skivan, Let us now praise Sleepy John (2007), höll också en mycket hög kvalité och blev Grammy-nominerad i kategorin ”Best traditional folk album”. Där, liksom den varit återkommande i Cases musik, fanns bluesen tydligt närvarande. På Wig! har den nästan tagit över helt.

Det här är den första skiva Peter Case spelat in sedan han hjärtopererades förra året, men det är ingen stillsam akustisk konvalescensmusik han bjuder på. Istället är Wig! rå och elektrisk och med en tydlig live-känsla. Och Case och bandet vet, förstås, vad de gör. Det är svängigt och ofta fullt av naken känsla. Ändå kan jag inte låta bli att bli lite besviken. Främst för att det traditionella bluesformatet inte riktigt gör Peter Case rättvisa som låtskrivare, det blir lite för mallat och förutsägbart. Kanske var det här vad han orkade nu, och det är förstås helt ok. Men jag har varit inne på det tidigare, varför briljanta låtskrivare som Bob Dylan och Tom Petty – och nu Peter Case – alltmer hamnar i klassiska bluestolvor när de blir äldre? Det blir sällan riktigt dåligt, de har säkert kul när de spelar och det funkar säkert bra live – men på skiva förväntar sig deras publik något annat. I alla fall gör jag det.

Här finns dock några låtar som sticker ut och där Peter Case låtskrivarådra flödar i gammal god stil. Som i avslutande House rent party, som är en mer ”typisk” akustisk Case-folksång. Och som så ofta tycks han extra engagerad när han skriver om sådant som hänger ihop med hans kristna tro. Som The words in red, vars titel syftar på att Jesus ord i vissa biblar är tryckta med rött. Men Case ser representanter för kristendomen som tycks missat de där orden i rött …

The words in red
(Peter Case)

He heft a leather bound bible up with two hands
then he slammed it down over my head
Now he can tell you about the sins of man
but he must of skipped over
the words in red

Blessed are the meek they’ll inherit the earth
Blessed are the wine and bread
Blessed are those that hunger and thirst
Blessed are the words in red

Words in red, words in red
These are the words that Jesus said
The words that Jesus told
Worth the wait in the world of gold

Love your brothers & your sisters
Take care of each other
Love your enemies
as well as your friends
Tend the poor and the sick
and the ones in jail
Give away your wealth
say the words in red

You can call it myth or a church man’s dream
You can damn it all from A to Zed
You can bury it deep you can sell it out cheap
But you can never lose the words in red

Now, he’s a sinner-huntin’ preacher in the red light zone
at least that’s what the papers said
The finger pointing fools are the first to go
and turn their backs
on the words in red

Words in red, words in red
These are the words that Jesus said
The words that Jesus told
Worth the wait in the world of gold

 // Magnus Sundell