Sakta men säkert börjar ryktet om Doug Burr och hans musik spridas även utanför Texas. Men ännu har han inte på långt när fått den uppmärksamhet han förtjänar. När han nu släppt sitt fjärde kanonalbum tycker vi att det är dags att lyfta fram honom här på Indrag. För som någon uttryckte det: ”Om Doug Burr inte är din favorit-singer-songwriter är det för att du inte hört honom än.” I ett samarbete med den amerikanska tidningen Paste Magazine publicerar vi här en färsk intervju med Doug Burr.

Text: Anthony Mariani Översättning: Magnus Sundell

I april släppte Doug Burr O Ye Devastator, hans fjärde riktiga soloalbum. Det är också den sjätte eller sjunde samlingen sånger som den 37-årige singer-songwritern från Denton, Texas, spelat in sedan han började göra musik professionellt för 12 år sedan, men han håller inte direkt räkningen. ”Om du hittade något eller gjorde en kopia av något som jag skrev innan 27 års ålder, så skulle jag förneka det och kalla dig en lögnare”, säger han. ”Det tog lång tid att komma till ett läge där det fanns material jag kunde vara stolt över – och kommer fortsätta vara stolt över – och som jag vill förknippas med.”

Inspelad i Ramble Creek Studios i Austin, är O Ye Devastator ett hantverk från en musiker stöpt i den gammaldags traditionen av sånger om kärleken, livet, döden, andarna och naturen. Burr satte sig nyligen ned tillsammans med Paste för att prata om inspelningen av den nya skivan, problemen med teknologiutvecklingen och hans mycket försenade höstturné.

Du brukar ofta beskrivas som trubadur. Ser du dig själv som en sådan?

– Jag tror det. För mig betyder trubadur att det finns en känsla av berättande. Och jag tycker att det finns en sån känsla i mina sånger, i alla fall nuförtiden. De har inte alltid varit sådana, men det är definitivt det jag hållit på med de senaste åren, så i den betydelsen, ja, det verkar stämma in på beskrivningen av en ”trubadur”. Jag skulle vara stolt över att bära den titeln.

Bild: Carmen Holt

Sången Red, red skulle kunna ha skrivits under Dust Bowl. (En jordbruksvållad klimatkatastrof i Oklahoma på 1930-talet som ledde till en depression. Övers anm.) Bildspråket är fantasifullt och väcker minnen av tidig amerikansk folkmusik och hymner.

– Jag grävde ner mig djupt i Smithsonian Folkways’ Anthology of American Folk Music och mycket av mina tidigare album har också sina rötter där … On promenade växte också fram ur en massa idisslande av Greil Marcus bok Mystery train, så en del av det där hänger fortfarande kvar i allt jag gör, för den där musiken är så kraftfull, och jag växte upp i Södern, så jag har väldigt mycket av hela den där Kristus-hemsökta Söder-grejen med mig. Och jag växte upp i kyrkan också – och allt det där är väldigt levande i mitt huvud, liksom countrymusik. Så när jag hörde sådan musik så fanns det en omedelbar resonans i mig, så ja, den sången är väldigt mycket mitt försök att skriva en gammaldags folksång. Det är i grunden en ”ghost song/country death ballad”.

Var hämtar du din inspiration textmässigt?

– Textmässigt så vet jag inte. Jag antar att vad jag inte försöker göra, det är att ge människor min åsikt om någonting. Utan vad jag vill göra, det är att sjunga om något som vem som helst kan identifiera sig i, om något som alla har känt och upplevt. Jag vill inte berätta om några av mina specifika erfarenheter. Ingen bryr sig. Inte ens jag. Men jag vill sjunga om sådant som alla har upplevt: Låt oss prata om rädsla. Låt oss prata om kärlek. Kanske är det generella det specifika. Jag kommer förmodligen att berätta om det på ett en specifikt sätt, men förhoppningsvis så blir det giltigt på generellt sätt..

Hur tror du att det kommer sig att just det blivit din infallsvinkel?

– Helt enkelt för att det är sådant jag själv gillar. Det är vanligtvis sådant som kryper under huden på mig, och jag tycker att det är så konst fungerar gör när konst är som bäst. För då påminner den dig om saker, hjälper dig kanske att hantera saker, eller kanske bara sätter dig i kontakt med din mänsklighet, i kontakt med världen …

– Jag försöker få människor att känna någonting. En av mina tumregler är att jag aldrig vill tala om någonting för någon i en sång. Jag vill få dem att känna, för jag hör massor av sånger på radion som försöker tala om något för någon, och jag står inte ut med det. Jag väljer genast bort det. Det är helt enkelt tråkigt, och för mig har det ingen kraft. Men om jag kan få någon att känna någonting – och när en sång skapar det hos mig – då är den kraftfull, och den kommer att leva vidare och vidare.

Glen Ferris och Doug Burr. Bild: Brandon Lesley

Det finns en känsla av bävan och något ödesmättat som genomsyrar hela albumet. Den svarta strömmen i titellåten – ”om du går för nära, kommer den att svepa dig med sig” – och vägarna i Topeka som är ”leriga och leder dig baklänges” och snön i dalen som bara fortsätter falla i High blood and long evening dress och nästan hela A black wave is comin’. Är du en domedagsprofet?

– Jag vet inte. Jag kämpar på sätt och vis en hel del med min svartsyn. Jag tror på Kristus, men det finns mycket mörker därute. Och ännu mer mörker är på väg. Jag vet att jag en dag ska få leva i paradiset, så det finns all anledning till hopp och en tro på försoning tack vare Kristus, så på ett sätt är livet fullt av glädje. Och jag  har fyra små barn hemma. Jag är lyckligt lottad. Men jag vet inte, jag har nog alltid haft något av en svartsyn, och en hel del av det kommer ut i musiken. Det finns också mycket mörker i Bibeln. Och jag antar att om man ser sig omkring i världen, så är det ganska skrämmande tider, och mycket av den här skivan har fokus på framtiden.

Du menar att den är post-apokalyptisk?

– I vissa avseenden. På sätt och vis. Personligen känner jag det som att tidens slut drar allt närmare. Jag känner att idag finns teknologin att göra mycket av det vi läst om i Uppenbarelseboken. Jag vet inte om det också innebär att det verkligen kommer att ske i vår livstid, men för några decennier sedan fanns inte ens tekniken och möjligheten. Men nu finns den. Jag vill inte skrämma någon, men det finns ett mörker på skivan och det kommer från de i mina ögon mörka framtidsutsikterna – som jag ändå tycker att jag mixat med anledningar till hopp.

Instrumenteringen på O Ye Devastator är väldigt sparsam – bara gitarr, trummor och här och var utsmyckningar med piano, strängar och banjo. Varför har du rört dig alltmer mot en så spartansk ljudbild?

– Av nödvändighet. Ärligt talat, jag har hållit på med det här i över tio, närmare tolv år – spelat ute och försökt att ta hand om min familj, haft ett dagtidsjobb och allt det där – och det är helt enkelt billigare. Jag spelar mycket solo, och jag spelar mycket i duo, och det är billigare. Min medmusikant Glen Farris och jag försöker låta så stort vi kan, men mer än stort försöker vi låta intressant. Vi försöker vara intressanta och bjuda på en bra show på två personer. Så det har varit av nån sorts nödvändighet: Hur kan du hålla dig kvar i branschen och få ihop allt du försöker få ihop i ditt liv … ?

– Något jag beundrar med den där tidiga musiken är att de hade inga förstärkare och för det mesta hade de inga band heller. Det var väldigt sparsmakat och enkelt, men samtidigt var det supermusikaliskt. Om du är bra på det du gör, så behöver du bara ett par banjos. Så det där är en ständig utmaning. Jag behöver inte ha bas och trummor, även om jag gillar att nu och då ha en rytmsektion, för det är kul på ett helt annat sätt. Men för mig är utmaningen: Hur kan du få till en intressant show för en publik i olika storlekar med bara några få personer och några få instrument?

I sången Chief of Police in Chicago pratar huvudpersonen, polischefen, till en kvinna, som han tilltalar med “Ma’am”, som kanske eller kanske inte är mor till en ung mördare. Även om det hela tycks utspela sig här och nu, så har sången en tydlig sepiafärgad ton, som ett gammalt fotografi. Pianot, stråkarna, din vemodiga stämma och de associationer vi gör till ”The city of broad shoulders” (Chicagos smeknamn, övers anm.) bäddar för en överförbar och tidlös tolkning. Hur uppfattar du själv sången?

– Det bara blev så. Jag ville ha mer stråkar på den här skivan … Om jag kunnat hade jag velat göra den här skivan med en stor budget, jag skulle ha plockat in mängder av stråkmusiker på varenda låt … Vi använde bara det vi hade. Glen Farris spelar keyboard, banjo och gitarr. Todd Pertil spelar pedal steel, gitarr, banjo och dragspel. Vi hade en basist och en trummis. Jag spelar gitarr – det är ungefär det enda jag spelar riktigt bra – och där har du det hela. Vi använde vad vi hade, och det föll sig så att det där är instrument som låter väldigt mycket ”roots”, så instrumenteringen låter ”gammal”. Och vi gjorde inget för att ändra på det. Vi la inte på en massa elektroniska grejor. Det kändes inte som att det skulle passa in på skivan. Textmässigt är låten väldigt futuristisk, medan instrumenteringen är gammaldags.

Bild: Carmen Holt

Varför Chicago?

– För det första är det en stor stad, och temat är genetisk kontroll och DNA-register. Sonen blir i princip direkt efter födseln placerad på regeringens eller polisens lista över potentiella brottslingar för resten av sitt liv. Det här var tvunget att utspela sig i en storstad, och jag gillar Chicago, och jag gillar hur det uttalas, hur namnet liksom rullar på tungan.

– Det här passar in i svartsynen, i de mörka framtidsutsikterna. Jag vet inte om det är skrämmande för alla andra, men för mig … Det finns en gigantisk negativ bieffekt av allt det här, att det växer upp stora databaser och att allt tycks lagras i dessa baser. Det är det jag jobbar med på dagarna. Jag jobbar med databaser och människors information, men samtidigt hatar jag det. Varför skulle man inte, när genetiska prover och kartläggning blivit vanligare, börja använda det här för att säga ”den här killen är predisponerad för det här ” och ”den här tjejen är predisponerad för det här”?

– Så tanken med sången är att man säger: ”Vi har konstaterat att seriemördare alla har den här speciella genen, så varje barn som föds med den genen, kommer vi att ha under uppsikt.” Vetenskapen och teknologin gräver djupare och djupare i vår integritet, med följden att vi som människor får mindre och mindre valfrihet. I sångens berättelse har killen blivit dömd innan han ens gjort valet att begå ett brott.

Låter en hel del som filmen Minority report?

– Det följer  samma linjer. Men det är som en Waylon Jennings-sång – eller är det kanske Merle Haggard, jag kommer inte ihåg – där det finns en rad om en mamma som ser in i ögonen på en nyfödd mördare. Det är som en ”jail-time, hard-time”-sång om en av dessa killar, och det bara slog mig, för vi har haft bebisar i vårt hus de senaste åren, och det är verkligen sant att alla börjar som ett vitt ark. Alla bebisar är vackra och oskuldsfulla, men en del växer upp till hemska, läskiga typer. Utifrån det föddes idén till sången. Det finns en rad som lyder: “All these killers have to learn to crawl.” Det är ett val. Sången handlar om frågan när en mördare blir en mördare, kopplat till utvecklingen att lagra för mycket information på databaser dessa dagar och hur mycket värre det nog kommer att bli. Kommer det att förbättra våra liv eller kommer det att försämra dem? Jag vet inte. Förhoppningsvis kommer människor att börja uppskatta mänsklig interaktion och relationer mer. Ungefär som många på senare tid har återupptäckt vinylskivor. När digitalt blivit så gigantiskt stort, börjar nu människor intressera sig för vinyl. Så jag hoppas det kommer en motreaktion mot teknologins utbredande.

Sången At the public dance är skrämmande och vacker. Den utgår från ett upprepat ackord på en ruffig elgitarr och till det en sjungen melodi som i sin lite berg-och-dal-bane-aktighet känns lite österländsk. Men sången, en ganska traditionell historia om en pojke och en flicka, tätnar i mitten och växer till episka proportioner och tycks piska upp ett slags ursinne.

– Det är faktiskt ganska roligt, och jag är stolt över den sången, för den bygger på typ ett och ett halvt ackord. Men allt handlar om hur den byggs upp, om dynamiken, och vi kämpade! Vi hade några olika versioner av låten som vi kasserade för att de kändes för orkestrerade, och de var inte tillräckligt råa, så vi gick tillbaka och spelade in den där versionen live i studion. Där finns en fotstamps-takt i grunden, och det är samma teknik som jag brukar använda på scen. Jag har ett litet skärt plastfodral till en kassettbandspelare som jag brukar micka upp och stampa takten på. På en del spår på den här skivan har vi samplat stampet och lagt in via datorn. Men på den här stampar jag live, så det är inte perfekt synkat. Glen Farris och jag spelar varsin gitarr, vända öga mot öga med varandra, och jag stampar och sjunger samtidigt. Så det är den mest live-iga sången på skivan. Vi gjorde två tagningar, och den andra hade riktigt bra energi, så vi valde den.

Kärlek är ett av skivans allra starkaste teman. Vad är det som är så viktigt med kärlek?

– Det är något fängslande, uppslukande. Det är fantastiskt. Det är så magiskt. Så här finns mycket av det och ett återkommande bildspråk om bruden, om att bli kär och förälskad och den där pirriga nya känslan. En del recensenter har kallat Wedding bells för en naiv sång, och det är hela poängen. Vi förstår egentligen inte kärlek. Det är så enkelt och så dumt, men där finns också en större kärlek – som handlar om försoning, evighet och något som är så skrämmande att jag inte vill tänka på det. Jag kan inte förstå det, men ändå kan jag inte låta bli att älska. Så för mig handlar Wedding bells om det – ropet från tidigt i livet, redan i småskolan, att vara förälskad i en flicka, och genom hela livet, det får en allt större mening och fördjupas tills det är så mycket mer än romantik. Det är större …

– För mig är den romantiska kärleken nästan ett bevis för att Gud älskar mig. När jag känner mig rädd kan jag tänka på såna saker. Jag tar en öl, tänker på vackra flickor och tänker: ”Gud är god, han finns därute, och han är en god Gud, och allt kommer att bli bra.”

Bild: Brandon Lesley

Känns det någonsin som att du befinner dig i en tävling?

– Ja. Mer och mer. På grund av min ålder så finns där en klocka som tickar. Mitt ultimata mål är att ha åstadkommit en så stor produktion av konst som möjligt innan jag dör – och en så bra och kraftfull konst som möjligt. Det är själva grunden. Allt annat är bara grädden på moset, lyx.

– Men samtidigt så befinner vi oss i nu i ett förändringens år, en balanspunkt, en avgörande fas, vilket är en ganska obekväm plats att befinna sig på. Jag försöker hålla saker och ting igång, jag har splittrat upp mig på mycket den senaste tiden, men det är värt besväret. Det är lite galet, men jag vill ta mig igenom det här, komma över puckeln, för jag vill utföra ett gott arbete, istället för att hanka mig igenom två arbeten.

– Så eftersom jag befinner mig i en avgörande fas, så tänker jag mer på tävling och konkurrens än jag någonsin gjort, och det känns som att om den här satsningen misslyckas kommer jag aldrig att kunna hålla på med musik på heltid. Och jag vill i alla fall inte att det ska bero på att jag inte var tillräckligt bra på det jag håller på med. Jag vill inte att det ska bero på at jag inte jobbade tillräckligt hårt eller lika mycket som den där andra personen där borta. Det finns inga garantier att jag kan försörja mig på det här, men jag vill i så fall inte att det ska vara mitt fel. Jag vill vara säker på att jag gjort min del så bra som möjligt och släppt musik som är värdig att tjäna sitt levebröd på. Om det då fortfarande inte går, då kan jag leva med det.

Planerar du att börja turnera?

– Jag borde förmodligen turnerat i samband med On promenade, men det fanns ingen chans at jag skulle haft råd med det. Men nu, i det här skedet – min fru och jag har diskuterat det, och vi känner att vi nu inte har råd med att inte turnera … Jag har spelat en del här och där utanför Texas genom åren, men den här gången blir det vår första riktiga out-of-state-turné. Den är bara en vecka lång, men vi ska turnera i mellanvästern i oktober, och jag är väldigt peppad på det! Förhoppningsvis kommer det att fungera bra, och efter det ska vi försöka åka längre bort och spela mer frekvent. Jag vet inte riktigt hur vi ska få ihop allt, men min fru och jag har kommit fram till att antingen är de sista tio årens uppoffringar bortkastade eller också börjar vi turnera. Vi är fast beslutna att hitta ett sätt så jag kan fortsätta med det här – med start i oktober, och sedan ut och spela så ofta som möjligt. Det kommer förmodligen inte bli så ofta som jag hoppas, men det kommer att bli fler spelningar än dagens inga.

Tycker du att du har något att säga som inte redan sagts?

– Jag tror inte att mina sånger säger något som inte redan sagts, och det är något jag lärt mig av att ha grävt i den tidiga folkmusiken. Den säger hela tiden samma sak. Jag menar, de där snubbarna sjöng i huvudsak om kärleken och döden. Om du kokar ner det, så handlar det mest om det. I den moderna musiken är det mera komplext. De flesta rocklåtar handlar antagligen på någon nivå om kärlek, men antagligen mer sällan om döden, om du inte håller på med heavy metal.

– Jag gillar enkelhet. Förhoppningsvis säger jag väldigt ”gamla” saker, för det är de mänskliga frågor som vi alla har gemensamt. Antingen vi är buddhister eller kristna eller muslimer, så har vi alla förlorat något. Vi har alla förlorat någon vi älskar. Det är sådant som berör mig, så det är sådant som jag vill prata och sjunga om, och jag är ganska säker på att det är sådant som alla som andas tänker på.

(Med tillstånd av Paste Magazine. Originalartikeln hittar du här.)

- – - – - -

Doug Burr – diskografi
Text: Magnus Sundell

The sickle & the sheaves (2003)
En mörk och vacker skiva som närmast kan beskrivas som en psalm- eller lovsångsskiva. Men den låter inte som något annat i den genren – och är den bästa lovsångsplatta jag hört. Och en sanslöst mogen debut.

On promenade (2007)
Tokhyllad skiva där Burr börjar jämföras med namn som Jeff Tweedy, Lucinda Williams, Will Oldham, Mark Kozelek, Damien Jurado och David Bazan. Här gräver han djupt i Söderns mylla och texterna för tankarna såväl till Flannery O’Connor som till Tom Waits. En av 2007 års bästa skivor.

The shawl (2008)
Doug Burr samlade några av sina vänner och spelade på 27 timmar in det här albumet med tonsatta psaltarpsalmer. Sparsmakat instrumenterat satte han sin egen innerliga, lite ödesmättade prägel på sångerna. Och kungd David ler och kompar på sin harpa uppe i himlen.

O Ye Devastator (2010)
På nya skivan har det mörka draget i Burrs musik fått en lätt apokalyptisk prägel, något som passar hans musik som hand i handske. Trots den enkla instrumenteringen låter ofta musiken större och mäktigare än på hans tidigare skivor. Kommer säkert hamna på min årsbästalista.

Doug Burrs skivor har ingen regelrätt distribution i Sverige. Men de går att köpa som import från t ex CDON, men är då rätt dyra. Billigast och bäst är nog att köpa dem från CD Baby eller digitalt från iTunes.

- – - – - -

Här kan du lyssna på tre låtar med Doug Burr.

Should’ve known från On promenade:

I am weary with my sighing från The shawl:

A black wave is coming från O Ye Devastator :

 // Indrag