Los Lobos bildades 1973 i Los Angeles östra stadsdelar. När de 37 år senare släpper skivan Tin Can Trust gör de det som ett av den amerikanska rockens mest erfarna och stabila band. Men det mest häpnadsväckande är att de fortfarande känns så vitala, så on the edge. För även om det finns något tryggt och .. ja, hemtrevligt över de här gubbarna, så känns det som att de fortfarande ofta står på tå och spelar. Och herregud, katten, det svänger ju!

Los Lobos har alltid lyckats sammansmälta sina olika influenser till en naturlig och personlig helhet. Många förknippar dem främst med tex-mex-toner och La bamba, men de är så mycket mer. Här visar de till exempel i flera låtar att de är ett tungt svängande bluesband – som i Do the Murray och i en synnerligen inspirerad version av Grateful Deads West LA fadeaway (skivans magnifika höjdpunkt). Men också i mer långsamt gungande blueshistorier som Jupiter or the Moon och 27 Spanishes.

Men det vore inte Los Lobos utan tex-mex-svängande låtar som Yo Canto och Mujer ingrata. Båda lika melodistarka och oemotståndligt svängiga. Och i låtar som Burn it down och Tin Can Trust sammansmälts de flesta av Los Lobos musikaliska influenser till något alldeles eget.

Det finns en direkthet, en live-ig bandkänsla, på Tin Can Trust som jag gillar. Det är i mina öron Los Lobos bästa skiva på många år. De här gubbarna är fortfarande hur coola som helst.

 // Magnus Sundell