I sommar har den sjätte upplagan av Berlin Biennale for Contemporary Art gått av stapeln. Indrags Emanuel Holm återvände till Berlin och fylldes av intryck. Han ger här en personligt färgad reflektion kring biennalen och framför allt Petrit Halilajs konstverk.

Katalogen till årets Berlin Biennale.

_ _ _ _ _ _ _

Några dagar efter hemkomsten från Berlin klingar intrycken av både Staden och den sjätte Berlinbiennalen obönhörligt ut inom mig. Den så kallade verkligheten mötte den så kallade konsten under några långsträckta dygn, och bakom ögonlocken tycks gränserna vilja lösas upp.

Att kliva in på konstinstitutionen Kunstwerke på Auguststraße 69 – inte långt från Hackerscher Markt och Oranienburgerstraßes rodnade trottoarer – under den sjätte biennalen för samtida konst är i allt väsentligt lika med att byta dimension. Från gatornas för all del intressanta larm, med tusen och en kommersiella budskap och alla sorters intentionskonflikter, till konstens frigjorda rum, tid och logik. Och naturligtvis, också här låter det och meddelas det, men medan blicken och hörseln på gatan följer ett slags anarkistisk hopning av meddelanden med vilt skiftande avsändare, den ena färgstarkare än det andra, så vill ju ögat i konstens rum lyssna efter samband, försöka fånga Tilltalet.

Och vad ska man med denna dimensionsöverskridande erfarenhet till? Vad ska denna gränsupplevelse vara bra för? Vilket syfte tjänar den samtida konsten? Frågorna inställer sig av nödvändighet och alltid lika omgående. Det är, tror jag, en nyttig övning för sinnena att låta sådana frågor vika undan – vänta tomhänta. Kanske kommer något som liknar ett svar, men i så fall alltid dröjande.

Temat för Berlinbiennalen är just verkligheten. Den överhängande titeln „Was draußen wartet” (”Vad som väntar därute”) innehåller något av en paradox: är det det som finns där ute som egentligen är värd min uppmärksamhet? Jag går alltså in i konstens rum för att väl inne vända blicken utåt igen. Kanske i syftet att bryta vardagsperspektivet litet?

Flera av bidragen som visas under biennalen är mycket riktigt politiska, kritiska och direkt konkreta – knutna till verkliga händelser, verkliga platser och verkliga personer. Flertalet videoinstallationer gränsar till det journalistiskt dokumentära. Måhända råder det i dessa fall inga tvivel om vad just dessa ”ska vara bra för” – men hur är det med de mera lågmälda, abstrakta tilltalen?

Petrit Halilajs snickeriverk ”The places I’m looking for, my dear, are utopian places, they are boring and I don’t know how to make them real” inleder vandringen genom Kunstwerkes lokaler och bjuder på ett större eller i vart fall annat slags motstånd än de dokumentärt politiska. Den gigantiska träkonstruktionen, som sägs vara en modell i skala 1:1 av konstnärens föräldrahem i Kosovo, är trots sin tyngd faktiskt lite vårdslöst snickrad. Stabiliteten har, till synes, improviserade förstärkningar att tacka. Virket ser ut att vilja rivas i sin gulnade, råa gistenhet. Under virkets tyngd cirkulerar vi – besökarna – och försöker ”komma underfund”.

Utanför rummet, i den ljumma Berlinluften, finns hönsgården – som med en öppen nödutgång införlivas med träkonstruktionen. Spillning och foder på cementgolvet skvallrar om att också här inne rör sig hönsen ibland. Men inte just nu. När jag lyfter blicken mot taket, ser jag att plankorna fortsätter ut genom taket, upp bland takpannorna, skorstenarna och vindsfönstren. In alles tre öppningar för den så kallade verkligheten: Hemmet i Kosovo, hönsgården och utbyggnaden på taket. Konstverket sträcker ut sig i rummet och bortom det – och det hela upplevs som mycket organiskt, knarrande, levande.

Men det är inte bara denna monumentala konstruktion som dröjer i mitt minne, utan också vad jag vill se som dess motsats. På nästa station, på andra våningen, fortsätter Petrit Halilaj sin svit med ett i sina beståndsdelar upplöst duschrum. Rummet framstår i all enkelhet, särskilt i jämförelse med träkonstruktionen. Det är några kvadratmeter stort, i huvudsak tomt, men inte sterilt, snarare har rummet förlorat sin badrumslighet.

Här sitter en kvadratisk draperistång från Ikea fastskruvad på väggen, som saknar draperi och därför blottar den kala, okaklade väggen bakom. Utmed samma vägg löper kopparrören, som också är allt som finns kvar av den fasta inredningen. På golvet ligger våtrumsredskap och andra prylar uppradade i en närmast metafysiskt rät linje. Den sträcker sig från mina fötter bort mot väggen och avslutas med ett apart inslag, nämligen en tänd bordslampa i barockstil. Lampans gula sken ger rummet och föremålen en dämpad färgskala. Raden består i övrigt bland annat av ett par utslitna skursvampar, några trasor, en liten piltavla!, ett par kalsonger och ett band ur en rosaröd encyklopedi med titeln Die Frau. Rummet ser ut att ha stått orört – kanske i ett decennium.

På bilden avviker Halilajs duschrum något från den version som visades på biennalen.

Om huvudriktningen för träkonstruktionen var utåt, är detta motsatsen: riktningen inåt är genomgående i rummet. Kanske står vi inför hemmets och livets mest realistiskt ekande rum. Men den privata badrumssfären har brutits upp. Kanske är det en möjlig tolkning att detta rum, som ju de facto inte har kontakt med samhällets vatten- och avloppssystem, visas upp som ett utsnitt ur verkligheten, men blir just därför påtagligt overkligt?

Rummets olika attribut har inventerats och ordnats i rad och därmed förlorat sin naturliga oordning. Det är diskbänksrealism uppgraderad till badrumsdito, men på ett mycket radikalare vis. Och det fattas något. Kanske måste man tänka att rummets minsta delar tillsammans knappast skapar rummets helhet? Står den verklighet som eftersöks inte att uppteckna i konstens dimension? I det ögonblick då verkligheten mäts, tycks den upphöra inför våra ögon.

Tillsammans bildar träkonstruktionen och duschrummet två motsatta poler – måhända är det konstens bortre och närmre gräns vi har för ögonen om installationerna ställs bredvid varandra. Paradoxen som uppstår lämnar själva grundfrågan obesvarad. Hur ser relationen konst–verklighet ut? Vad ska samtidskonsten vara bra för och vad kan den göra för det vi kallar ”verkligheten”? Och så vidare.

När det är dags att lämna Petrit Halilajs värld för nästa våning och andra konstnärsskap, måste jag gå via ljusa trapphuset med fönster mot innergården. Berlinsolens ekande strålar fyller varje centimeter med sin bländande energi. Här är utställningsvärdarna nästan lite okonventionellt vänliga. Trapphuset förvandlas för en kort stund till burspråk och förlorar därmed sin transitfunktion. Ögonen måste åter vänja sig vid dagsljuset.

Verklighetens Berlin – med några av de mystiska vattenrör som så ofta pryder stadens gator.

 // Emanuel Holm