Klockan har precis slagit eftermiddag. Solen har letat sig fram till Slottsskogen, men det är fortfarande en ganska sömndrucken publik och festivalens näst största scen. Trots dessa förutsättningar spelar bandmedlemmarna i Mumford & Sons som om det gällde liv och död. Och det är något med folkrock och stämsång som slår an en ton hos oss svenskar. För plötsligt vaknar publiken till liv och är med på varenda banjosväng eller fyrstämmiga refräng.

Mumford & Sons är på många sätt mitt musikaliska hopp i den här världen. De blickar bakåt, till folkmusikens rötter, men kokar oblygt ihop det med en otrolig känsla för melodier och med modern indierock. Och det finns en variation i låtmaterialet utan att de på något sätt tappar den röda tråden. De två inledande sångerna Sigh no more och Awake my soul är nästan hymnliknande i sin karaktär. Det blir tjo och tjim i de snabbare låtarna, The cave och Roll away your stone. Och i den stora hiten Little Lion Man exploderar publiken och en mäktig allsång bryter ut.

Sångaren Marcus Mumford och de övriga i bandet är märkbart överraskade av den respons bandet får. Han berättar dessutom att de är extra taggade på grund av att engelska ligafotbollen börjar just idag.

Och som det märks. Mumford & Sons står helt enkelt för en uppvisning i hur bra det blir när man passionerat älskar den musik man spelar. En passion som smittar av sig till publiken som mot slutet av konserten har förvandlat det tråkiga festivalområdet till en vibrerande hölada där klackarna slås i golvet!

Mumford & Sons, Betyg: 5

_ _ _ _ _ _  _ _ _

Alltså. På ett sätt är det nästintill omöjligt att sätta betyg på den här konserten. Albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg är ju en milstolpe i svensk pophistoria. Den där pojkrumspopen om att växa upp, rastlöst leta efter kärleken, gå miste om den, hitta den från lite fel håll, att vara uppsnärjd i det blå, när inget är magiskt för att det är så tragiskt, när du ramlat in på något diskotek nånstans och hur allt bara blir till dimmiga dar.

Just den där popen som har räddat livet på tappert kämpande pojkar och flickor, som var på väg att kasta in handduken men som i sista stund räddades av pojken från Göteborg som beskrev livet bättre och sannare än vad någon annan tidigare hade gjort. Med Håkan Hellström blev man liksom lite mindre ensam.

Det har gått tio år sedan den där klassiska skivan spelades in.

Och när Håkan Hellström kör skivan rakt igenom, låt för låt, och har hela Way Out Wests publik framför sig pratar han om revansch. Han berättar om en av de första konserterna de gjorde, några månader innan det stora genombrottet som kom år 2000, som de genomförde bara en bit bort från Slottsskogen. Då var det 50 personer som lyssnade. Den här gången är det 24 950 fler.

Publiken gråter, dansar, sjunger med så de blir pionröda i ansiktet, klappar händerna och går loss fullständigt. Det finns ett feberrus i Håkan Hellströms låtar som ingen svensk artist är i närheten av.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, Ramlar, Nu kan du få mig så lätt, Vi två, 17 år. En greatest hits-spelning? Nej mina damer och herrar. Det här är bara några av låtarna på killens debutplatta!

Men varför sätter jag inte femman då? I många avseenden är den här konserten värd valörer som inte finns på någon skala. Men ur ett mer objektivt sätt att se på det hela framför Håkan Hellström låtar skrivna för tio år sedan. Det händer mycket på tio år och trots att han gör allt vad han kan för att paketera ner sig själv i den där patenterade sjömanskostymen igen går det inte frångå faktum att han är någon annanstans idag än när de där låtarna skrevs.

Men tack och åter tack för att vi fick höra de där magiska låtarna en sista gång. För i det specialskrivna extranumret River en vacker dröm deklarerar han tydligt att pojkrumspopen är ett minne blott. Men ack så vackert, så vackert.

Håkan Hellström, Betyg: 4

 // Wilhelm Blixt