Los Angeles-baserade Local Natives är ytterligare ett bevis på att Sverige älskar skäggprydd folkrock. Det är många som slutit upp i publiken, trots att Soundtrack Of Our Lives kör för fullt på en av de andra scenerna.

Local Natives är betydligt mer ansade än det yviga Band of Horses. Men det är ändå mer driv och kraft jämfört med Fleet Foxes.

Om jag inte visste att Local Natives var från änglarnas stad skulle jag inte för några pengar i världen gissa på det. Seattle eller möjligtvis New York skulle kännas mer troligt. Men nu är det inte så och det kanske är just det som gör dem så bra. De har tagit det bästa från hipsterrocken i New York och det bästa från folkrocken från Seattle och knyter ihop det hela snyggt med sin alldeles egna finess – bra melodier och snygg stämsång.

De spelar många av låtarna från hyllade debutplattan Gorilla Manor och ger överlag ett sympatiskt intryck. Kärleksfullt, är nog ordet jag famlar efter.

Local Natives,  Betyg: 3,5

_ _ _ _ _ _

Det råder inga tvivel om att 63-årige James Newell Osterberg, mer känd som Iggy Pop, fortfarande är vid god vigör. Tröjan åker av direkt, spottloskorna landar snyggt på bringan och som sakta rinner ner över kroppen och poserandet är som vanligt av sällan skådat slag.

Det finns heller ingenting att klaga på när det gäller de övriga i The Stooges, men har man en så klart lysande stjärna som Iggy Pop som frontfigur är det svårt att få en syl i vädret.

Men det är bra driv och attityd från start från hela bandet och det är kul att se hur mycket Iggy Pop älskar sin publik och hur han bjuder på diverse former av publikfrieri.

Trots detta blir det ändå lite ofokuserat emellanåt. Man vet liksom inte riktigt vad som försiggår. Iggy försvinner av scenen, basisten Mike Watt juckar mot sin förstärkare och Scott Asheton lever sitt eget liv bakom batteriet. Det är klart att en spelning med Iggy & The Stooges ska vara stökig och slängig, men när det känns att de gör det mest för att leva upp till myten om sig själva blir det fel.

Men när hela bandet är med på banan och fokuserar på att spela stänkig och uppkäftig garagerock, då visar dessa herrar att gammal är äldst. Tydligast märks det i låtar som i inledande Raw power, starka 1970 (I feel alright) för att sedan kulminera i den stenhårda klassikern I wanna be your dog.

Iggy & The Stooges, Betyg: 3

_ _ _ _ _

Det är både skräckinjagande och alldeles fantastiskt att få följa med på Jón Thor Birgisson på resa. Om det så är under namnet Sigur Ros, Jónsi and Alex eller bara Jónsi är det alltid en makalös upplevelse. Visst råder det ingen tvekan om att musiken han gör under namnet Jónsi har rötter i det han var med och skapade med Sigur Ros – hjärtskärande episka låtar med tunga cresecendon där gitarrerna, stråkarna och falsettsången tycks pågå i oändlighet.

Men det nya projektet är dock något mer poporienterat. Ja, nästintill klubbvänligt på sina ställen. I mitt tycke skänker det ljus och kraft, även om det melankoliskt sköna och karga är själva basen. Förutom att det finns en uttänkt dramaturgi och koreografi är det dessutom inramat av snygga bildprojiceringar som gör att konserten snarare tenderar att bli en smärtsamt skön konstinstallation än en regelrätt festivalkonsert.

Jag kan inte sluta att fascineras över hur mycket vemod den där karln går runt och bär på. Hur länge ska han kunna gräva fram det och presentera det så vackert som han gör. Måste vara något med de dramatiska isländska vidderna som speglar sig så tydligt i Jónsi. Och tack för att vi får vara med på resan i en isländsk själ, nästintill vulkanisk i sin känslomässiga karaktär.

Jónsi,  Betyg: 4

 // Wilhelm Blixt