In en intervju i tidningen Rolling Stone 2000 pratade Johnny Cash om den roll många ville tilldela honom, den piedestal de ville sätta honom på. Han sa bland annat:

– Jag gillar inte det där ”stor andlig ledare”-snacket. Det enda jag nånsin ville göra var att ta min gitarr och sjunga en enkel sång. Det är fortfarande det enda jag vill göra.

Jag kommer att tänka på det där när jag hör Paddy McAloon hängivet deklarera sin kärlek till musiken, bland annat med orden: ”Music is a princess, I’m just a boy in rags. I would gladly spend my life carrying her flags.”

För en enkel sång kan vara just det: bara en enkel sång. Och samtidigt något oerhört stort, betydelsefullt och omvälvande. Något som kan påverka våra liv, något vi vill följa.

Efter 17 år färdigställde och släppte Paddy McAloon nyligen den Prefab Sprout-platta som han spelade in 1992 och som skulle bli hans eget lilla mästerverk, han storslagna hyllning till musiken. Och Gud. För på magnifika Let’s change the world with music står Gud, Jesus och Andlighet i centrum tillsammans med Musik. I Paddy McAloons värld hör de ihop. I cd-häftet och i intervjuer är han aningen svävande vad gäller hur religiös han egentligen är – ”min tro har inget med bibeltrogen fundamentalism att göra” – och säger att alla rader om Gud och andlighet är metaforer för musikens andliga sida. För musiken är en närmast frälsande kraft i hans värld. Därför är Gud är en bra metafor för musik. Liksom musiken är en bra metafor för Gud.

Jag känner igen mig i det där. Jag svävar kanske inte like mycket som Paddy vad gäller min egen tro och andlighet – även om jag befinner mig långt ifrån det tvärsäkra, är jag är obotligt religiös och känner mig oavsett kyrkors och samfunds återkommande mix av högmod och klåfingrighet drabbad av den där märklige Mannen från Nasaret – men för mig har alltid musik och andlighet hört ihop.

Jag hörde nyligen förre ärkebiskopen KG Hammar predika i en mässa som var fylld av musik. Han uttryckte sig då bland annat såhär: ”Musik vidgar vårt inre, gör oss större inombords.” Precis så är det.

Jag är skyldig till att tidvis ha ägnat mig åt att analysera musikens beståndsdelar in absurdum (jag är ju recensent bevars!), men i slutändan har det för mig alltid handlat om något annat än om delarna och helheten. Det jag lyssnar efter i musiken är dess förmåga att öppna dörren till ett rum som tidigare varit stängt, att leda mig på en väg inåt, utåt och bortom. Transcendens helt enkelt. Fruktansvärt pretentiöst, jag vet. Men om jag ska generalisera lite, så hänger alla mina starkaste andliga upplevelser samman med naturen, nattvarden eller musiken. Var för sig eller i kombination.

Men, det här är viktigt att påpeka, liksom all god andlighet gör bra musik mig också mer närvarande i vardagen. Den blir därmed till ett slags … ja, vägledning. (Som ni märker fortsätter jag med det pretentiösa.) Den för mig inte bara bort till något ”himmelskt”, den för mig också ner på jorden, till mitt eget liv. Till mina stapplande försök att leva ett gott och sant mänskligt liv – och till mina upprepade misslyckanden med detta. De bästa låtarna förnyar den grundläggande insikten att det mänskliga livet inte är ett soloprojekt utan något som sker i samspel, något vi delar och därmed hjälps åt med. Musik inte bara som inspiration utan också som identifikation.

Identifikation är förstås en tämligen självklar beståndsdel i de flestas relation till musiken. ”Precis så är det!” och ”Jag känner verkligen igen mig!” är den typ av reaktioner som våra favoritartister och -låtskrivare ständigt utlöser hos oss, och som är själva grunden för vår relation med dem.

Identifikation leder bland annat till tröst, detta för en del konstnärer och kritiker så förhatliga ord. Men tröst är i min värld något väldigt stort. Naturligtvis är en av konstens uppgifter tröst, smärtlindring. Tröst är också en viktig komponent i all andlighet eller religion värd namnet.

Identifikation är också en förutsättning för det vi kallar andliga ”insikter”, sådant som så småningom leder fram till tro och övertygelse. Det är först när vi kan konstatera ”Precis så är det!” och ”Jag känner verkligen igen mig!” som vårt andliga sökande vågar tro på ett finnande. Det är först då vi får förtroende för vägledare att vandra vidare tillsammans med.

Andlig vägledning är något det idag pratas alltmer om. Andliga vägledare kan se ut på många olika sätt. Och de är sannerligen inte bara sådana som själva ser sig som det. Många av mina främsta andliga vägledare finns inom musiken: artister, låtskrivare och musiker som lyckas förmedla identifikation, tröst, inspiration, vishet, engagemang. Som fått mig att se mig själv, mitt liv och min omgivning i en både klarare och mer försonande dager. Som fört mig närmare Gud.

Ett tämligen genomgående drag för dessa är att de själva inte alls ser sig som andliga vägledare, utan liksom Johnny Cash värjer sig för alla sådana epitet och bara vill ”ta sin gitarr och sjunga en enkel sång”.

From the start this world was violent,
man asked ”why?”
But the sky was silent.
God was moved,
He made a choice.
He said ”let music be my voice!”

(Paddy McAloon: Let there be music)

 // Magnus Sundell