Göteborg är invaderat, impregnerat och fulltständigt uppslukat av musik det här veckoslutet. Vilket allra tydligast märks på de folktrånga spårvagnarna. Det är ett pågående kulturkalas med kultur och musik över hela staden, Leonard Cohen i Scandinavium och så Way Out West i Slottsskogen. Fast. Way Out West är också utbrett i hela staden i form av det gedigna utbudet av olika typer av klubbar under samlingsnamnet Stay Out West.

Under inledande festivaldagen, då själva festivalområdet i Slottsskogen ännu inte slagit upp portarna, är det därför stort tryck på de olika klubbarna som tjuvstartar en dag tidigare.

För mig är det en självklarhet att besöka Annedalskyrkan denna inledande afton. På programmet står Steget, Villagers och The Tallest Man On Earth.

Bara själva idéen att låta en av festivalens klubbar få ta plats i Guds hus känns modigt av både festival- och kyrkledning. Men Annedalskyrkan har en fin tradition med diverse ”rockmässor” – både Bob Dylan och Johnny Cash låtskatter har än mer sakralifierats innanför de här väggarna under de senaste åren.

Under Way Out West är det dock inga mässor av traditionellt slag. Det är mer regelrätta konserter där artisterna är fria att göra vad de vill.

Inledande Steget är en finstämd duo från Göteborg som gör dramatisk och melankolisk pop på svenska. Sångerskan Matilda Sjöströms vackra röst backas klädsamt och lyhört upp av Nils Dahls pianospel. De får dock mycket förstärkning under konsertens gång. En stråkkvartett, trumslagare och körsångare hjälper duon att brodera ut de fina sångerna än mer. I vanlig ordning kryper texterna nära inpå när de är på svenska och de har en dagboksliknande och vardagsnära karaktär om något så klassiskt som hjärta och smärta. Rent musikaliskt passar Stegets musik alldeles utmärkt med kyrkans akustik. Tyvärr blir det dock lite löjligt i mellansnacken när det hela tiden ska koketteras om vad man får och inte får göra/säga/sjunga i kyrkan. Annedalskyrkan har som sagt en fin tradition av att låta det sakrala och profana nästintill nästla sig samman till samma ton. Den här gången är det inte kyrkans fel att det sakrala och profana får en tydlig distinktion.

Några som hanterar kyrkan som spelplats bättre är irländska Villagers, med frontfiguren Conor J O’Brien i spetsen, som säger att Annedalskyrkan kan vara den coolaste plats de någonsin spelat på. Hjärta och smärta är fortfarande det bärande temat och dramatiken skruvas till ytterligare ett snäpp från Steget. Pretentiöst tycker säkert en del, effektfullt tänker nog andra. Jag tycker nog att det är både och. Det är tydligt att det finns ett släktskap med sångarens namne Conor Oberst i Bright Eyes. Men när de avskalade flanellskjortetonerna plötsligt brister ut i gitarrstinna postrock-kaskader är Villagers mer exploderande och blir till en frisk fläkt stadigt stående på egna ben.

The Tallest Man On Earth i Annedalskyrkan.

Men så står han där till slut. Världens längsta man som i själva verket är den kortaste artisten mätt i meter över havet för kvällen.  Och vilket mottagande han får! Det blir tydligt att många med mig har längtat efter att den nasale och fingerflinke dalmasen ska spela på hemmaplan. Jublet har inga gränser när han kliver upp på scenen och The Tallest Man On Earth är uppenbart skärrad och rörd av den mäktiga responsen. Han berättar själv att han är glad att få spela i Sverige och att han får göra det i en kyrka, som dessutom är full till bristningsgränsen.

Han har charmat och spelat skjortan av både amerikaner och australiensare, men haft en betydligt mindre framgång här hemma. Trodde han ja. Under tiden av turnerandet utomlands har ryktet om The Tallest Man On Earth spridit sig även här hemma. Publiken sjunger med i låtarna, klappar taktfast och ger tillbaka minst lika mycket kärlek som The Tallest Man On Earth ger publiken.

I låtar som I won’t be found, Pistol dreams och King of Spain visar Kristian Mattsson, som han egentligen heter, att han lyckats hitta den perfekta hybriden mellan amerikansk folkmusik och det skandinaviska mystiska vemodet. Och när han avslutar tillsammans med flickvännen, tillika artisten Hajen, som spelade på samma plats under förra årets Way Out West, går det upp för mig att jag skulle kunna lämna festivalen redan nu. Festivalens tre första konserter har redan gjort skäl för biljettpriset. Och när jag lämnar Annedalskyrkan kan jag inte sluta att gå runt med ett fånigt leende över att Sverige har fått sitt eget Johnny Cash och June Carter-par.

Betyg:

Steget  3,5

Villagers  4

The Tallest Man On Earth  5

 // Wilhelm Blixt