Det roligaste med festivaler är ganska sällan att höra de största affischnamnen, även om det vanligtvis är de som får en att bestämma sig för att åka dit. Möjligheten, för att inte säga förmånen, att få lyssna på och låta sig överraskas av band och artister man aldrig hört förr är musikfestivalernas största poäng. Alltså all den musik man får ”på köpet”.

Här på årets Frizon pratar till exempel väldigt många sig varma – ”magiskt” är det vanligaste omdömet – om den engelsk-amerikanska duon Rue Royales spelning i Ladan på onsdagskvällen. Ett band som de flesta aldrig hade hört förr. Som jag tråkigt nog missade. På torsdagskvällen knallar jag dock in i Bildatältet (festivalens flitigaste scen, med ett 30-tal-akter) lagom när för mig tidigare okände Mattias Lies drar igång med sitt band. Och det blir för mig festivalens första stora överraskning.

Mattias Lies visar sig vara en rutinerad singer-songwriter från Falun, som släppt två album, ett på svenska och ett på engelska. Ikväll är det enbart engelska som gäller och musiken är svängig folkrock med drag av americana. Med en bra röst och ett synnerligen välspelande band bakom sig levererar Mattias ett knippe låtar som får mig att undra hur jag kunnat missa den här killen? Vilket jag uppenbarligen inte är ensam om att ha gjort; han tycks helt okänd av Frizon-publiken – vilket säkert är anledningen till det är skandallöst gott om plats framför scenen. Mot slutet av spelningen börjar det dock fyllas på, när tonerna från den medryckande folkrocken fått alltfler nyfikna att titta in för att se vad som pågår.

Mattias Lies växlar mellan akustisk gitarr och mandolin och presenterar fåordigt sina låtar. Annars är det mest den rutinerade basisten Staffan Lindfors, (som ”till vardags” bl a spelar med Sofia Karlsson och Östen Med Resten) som står för mellansnacken. Som helhet blir det en lika generös och intensiv som intim spelning. Och när stämsången tonat ut går jag upplivad vidare till nästa scen, för att se om där möjligen finns något nytt att upptäcka.

 // Magnus Sundell