Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle uppskatta en Tom Jones-skiva för sin innerlighet, om än lite bångstyrig, och andliga ton. Men nu är sex appeal med hårig bringa och sängfösarröst utbytt mot uppriktiga och avskalade låtar om tröst och förlåtelse, livets ständiga gång mellan lyckoträffar och rejäla bottennapp och om det obevekliga behovet av en frälsare.

Tom Jones har lämnat showmusiken och börjat sjunga sitt eget slags gospel som flirtar med country, americana och blues.

I intervjuer har Tom Jones berättat att han och Elvis sjöng gospellåtar om Jesus långt inpå småtimmarna efter deras respektive Las Vegas-shower på 1970-talet. Och att han då också lovat Elvis att någon gång spela in en gospelskiva. Sagt och gjort, nu är Praise & blame här.

Det är omöjligt att inte jämföra med Johnny Cash och Rick Rubins American Recordings-serie. Tom Jones har själv sagt att Cash är inspirationen till den här skivan och han har dessutom valt att jobba med en producent som inte förknippats med hans musik tidigare. Producenten heter Ethan Johns och har jobbat med namn som Ryan Adams, Howard Eliott Payne, Kings of Leon och Emmylou Harris med flera.

Ethan Johns har precis som på tidigare alster där han varit inblandad lyckats skapa en nedtonad och organisk ljudbild där artistens röst får största spelrum. Och Tom Jones är inte sen med att göra sångerna rättvisa med sin säregna röst. Inte alls med klämkäck kraft, fullt med sexanspelningar. Den här gången är det ett annat tonläge. Kraftfullt, absolut, men ännu mer sårat och uppriktigt utan putslustigheter.

Det ska också sägas att det är ett bra urval av låtar som Jones valt att tolka. Han inleder snyggt med Bob Dylans What good am I? och fortsätter stilfullt med låtar som Burning hell (John Lee Hooker) och If I give my soul (Billy Joe Shaver). Tycker dock det är lite tråkigt att Ain’t no grave och Run on (God’s gonna cut you down) som båda är med på Cashs American Recordings-plattor får avsluta skivan.

Låtarna har alla sin egen tydliga karaktär, gäster som Gillian Welch och  Booker T Jones lyfter det hela ytterligare, men det bestående intrycket är ändå den röda tråden av det textmässiga temat – botgöring.

Tom Jones har blivit gammal. Och det vetefan om han inte har gått och blivit religiös.

– – –

Se och hör Tom Jones framföra What good am I? live i Jools Hollands Later Live:

 // Wilhelm Blixt