I min värld är Tom Petty en av de största amerikanska artisterna och låtskrivarna och The Heartbreakers ett av de mest kompletta rockbanden. Har hittills bara lyckats höra dem live en enda gång (1987), men det ser nu ut att finnas hopp om att de kommer till Sverige 2011. Då ser jag gärna att de spelar mycket från senaste plattan Mojo. För det är en platta som är väldigt ”live-ig”. Inte bara för att allt är inspelat i studion, utan för att den ger stort utrymme till diverse jam och soloutflykter, inte minst för gitarristen Mike Campbells del. (Och vilken fantastisk gitarrist han är!) Något som det också alltid funnits utrymme för i The Heartbreakers konserter.

Musikaliskt gräver de den här gången djupt i sina bluesiga sydstatsrötter och i en del låtar – som inledande Jefferson Jericho blues och First flash of freedom – går tankarna väldigt tydligt till band som The Allman Brothers. Vilket inte betyder att det inte låter Heartbreakers, för det gör det, här finns mitt i tyngden det karakteristiska lättsamma svänget, liksom Pettys nasala stämma.

Men den som lyssnar efter klingande Rickenbacker-gitarrer, Byrds-sound och snygga popmelodier får sig inte så mycket till livs. Det är bara i några låtar, som The trip to Pirate’s Cove och Running man’s bible, som det låter ”klassisk Petty”.

Men om man lägger förväntningar och förutfattade meningar åt sidan, ska man upptäcka att Mojo är en smått strålande rockplatta. Man kan visserligen säga att låtskrivaren Petty, liksom Dylan, numera gör det lite för enkelt för sig då han så tydligt lutar sig mot den traditionella bluesens format – men Mojo glimrar av en spelglädje som sparkar liv även i uttjatade bluesriff och ackordföljder. Lyssna bara på låtar som Let yourself go, Takin’ my time, Good enough och I should have known it. Mojo är en platta som ska spelas högt, gärna i bilen. (Dock kunde de hållit sig ifrån reggaeflirten i Don’t pull me over.)

 // Magnus Sundell