Vissa skivor drar man sig för att skriva om, trots att de går rakt till hjärtat. Ibland är det som att analyserandet och formulerandet förtar något av den starka upplevelse musiken ger. Förminskar, är kanske ordet. Borde ha skrivit om den här skivan redan innan sommaren, men först nu lyckas jag samla ihop mig. Kanske för att jag nu släppt förhoppningen att göra en djupare analys.

Singer-songwritern Mary Gauthier har en rad starka plattor bakom sig. Personliga, ärliga, fängslande. På denna sin sjätte skiva suddar hon dock helt ut gränsen mellan personligt och privat. Och ärligt talat – vad klyschorna än säger – så är det ofta då konsten blir som mest relevant och berörande. The foundling betyder ”hittebarnet” och sångerna beskriver naket och ärligt hur Mary övergavs av sin mor strax efter födseln, lämnades på barnhem och adopterades vid två års ålder, och hur detta har präglat henne som människa. Hon trivdes aldrig i sin adoptivfamilj och stal föräldrarnas bil och rymde när hon var 15 år. Hennes liv kom under flera år att präglas av droger och kriminalitet, innan hon fick en nystart, bl a tack vare musiken.

Låtarna på The foundling formar är en stark berättelse om övergivenhet och främlingskap. Berättelsen blir ännu starkare då vi får veta att Mary lyckats hitta sin mor i vuxen ålder och sökt upp henne – för att återigen bli avvisad. Men här finns ingen bitterhet, ingen offermentalitet, snarare går som en röd tråd genom det osentimentala och osminkade berättandet en stor ömhet och empati.

Så skänker de många gånger bokstavligt tårdrypande sångerna på The foundling styrka och hopp. Michael Timmins från Cowboy Junkies har producerat med varsam hand och hans syster Margo Timmins från samma band körar. Allt för att ställa in skärpan på Mary Gauthiers sång och sånger. Det lyckas sällsamt väl.

Se och hör Mary Gauthier framföra titellåten live:

 // Magnus Sundell