Jag är svag för Josh Ritter. Han gör musik med både hjärta och hjärna. Som textförfattare slår han de flesta av sina kollegor i singer-songwriter-facket på fingrarna. Han är en intellektuell romantiker, en perfekt kombination.

Detta blev som allra tydligast för mig på skivan The animal years (2006), där han förenade sin känsla för lyrisk romantik med såväl politiskt engagemang (anti-Irakkrig mm) och historiska motiv som filosofiskt andliga reflektioner. Skivan innehåller en rad ljuvliga melodier, där influenser från såväl amerikansk folkmusik som brittisk pop är tydliga. Året efter kom så The historical conquests of Josh Ritter, som fick många med mig att sätta kaffet i halsen första gången den hamnade i cd-spelaren. För nu handlade det om ganska skramlig rock. Men när den första chocken lagt sig, trädde även här de där snygga melodierna och de begåvade texterna fram. Jag håller numera även den väldigt högt. Hans modigaste platta är det definitivt.

På nya skivan So runs the world away är han ”tillbaka”, dvs han låter som den singer-songwriter de flesta är vana att höra honom, och – som jag tror de flesta vill höra honom. Och även här handlar det, förstås, om kvalitet. Det är genomarbetat, vackert och … angeläget. Litterära texter som gräver i myter. historia. sjöfart och naturromantik. Ändå tycker jag inte han når riktigt ända fram. Här finns fina pianoballader, som The curse, och gitarrplockande folklåtar som Lark. Bluestompigt, svängiga låtar som Rattling rocks.

Allra bäst är Folk bloodbath, en sparsamt instrumenterad mördarballad, som låter som något han grävt upp i Ozark Mountains mörka mylla. (Vilket han också delvis har. Sången bygger på refrängen ur en gammal traditionell sång han lärt sig av Mississippi John Hurt, Louis Collins.)

Avslutningen med Long shadow är också riktigt fin, en ganska typisk Ritter-sång, varm och trösterik.

I’m not afraid of the dark
When the sun goes down
And the dreams grow teeth
And the beasts come out
Cast their shadows
Everytime they start
I’ll be right here with you
I’m not afraid of the dark

Det kan vara så att den här skivan kommer att fortsätta växa och så småningom övertyga mig helt, jag vet inte. Men än så länge nöjer jag mig med att konstatera att So runs the world away följer en hel del gamla hjulspår. Bra hjulspår, förvisso – men jag hade nog velat höra honom beträda en del nya stigar.

Se videon till sången The curse från Josh Ritters nya skiva:

 // Magnus Sundell