När folkparksturnéer blev festivaler var det lite som när läskflaskorna plötsligt rymde en och en halv liter i stället för en tredjedels. För mycket av det goda, för lite mellanrum. Men kan man sortera lite finns det förstås alla chanser att njuta av festivalmusik.

I sommar följer Sophie Zelmani med på en tredjedel av Lars Winnerbäcks sommarturné – och köper jag en biljett blir det Sophies skull. Den gång jag hört henne spela live var just på en hysterisk Hultsfredsfestival, och där blev Sophie Zelmanis spelning en andningspaus.

Nyss kom hennes åttonde album, I’m the rain. Ingenting har hänt. Sophie Zelmani har i grund och botten gjort samma musik sedan debuten 1995, och eftersom den är så meditativ lugn tycker många det är tråkigt. Men det är fantastiskt. Efter ett par lyssningar träder låtarna fram, enkla och skenbart självklara. I titellåten rullar piano och trummor fram som en våg under Sophies sång. I To be forgiven sjunger hon om förlåtelsen som enda väg till frihet, i Our man om att det inte går att träna hjärtat på sorg. Det kan vara sant, men om det går, så är det med sådan här musik. För att den är i jämnhöjd med lyssnaren, med svärta, sorg och trasighet under ytan. Musiken tassar fram på lätta fötter, med vispar på trummorna och gitarrtoner som trippar, och Zelmanis röst som ett sommarregn. Det är märkligt hur hon kan uttrycka en sådant utlämnande beroende, med sådan integritet. Eller också är det kanske inte alls märkligt?

Precis som Sophie Zelmani har Toni Holgersson många nyanser inom ett ganska smalt spektrum. Han kommer att spela på riktigt somriga festivaler, i Falkenberg, Ljusdal och Gnesta – och på Cornelisdagen i Stockholm.

Toni slog igenom i slutet av 80-talet. Efter några år tystnade han – och den tystnaden är omtalad. Bakom den fanns droger och hemlöshet, och det är klart att det finns med vid lyssningen på Tonis återkomst, Ibland kallar jag det kärlek, hans åttonde album. Men de här enkla, varma sångerna om vilsenhet och saknad är bra alldeles oavsett Tonis liv. Bakom Toni spelar ett akustiskt band, lugnt och luftigt. Och så Tonis röst, med det där lugnet. Ingen attack, massor av innerlighet.

Var kommer då Moto Boy in? En hälsingsk singer-songwriter med läppstift, höga klackar, artistnamn och stora stråkljud? Moto Boy gör sakral och känslosam popmusik, med stora stråkar och körer – och kommer ändå nära. Det är som att ha en gosskör, med Jeff Buckley som solist, sjungande vid sin bädd.

Moto Boy är yngre, hans tyngd är inte lika ärrad, och när han sjunger ord om att hjärtat är en rebell är jag inte säker på att det bottnar, men jag vet att jag blir berörd. Kanske för att han vågar lugnet, ger rum åt melodin, rösten, tonen. Låtarna på nya Lost in the call är riktigt starka, nästan allihop. Mitt i: Siekas, ett filmiskt instrumentalt stycke – och fastän rösten är så central i det Moto Boy gör, märks särprägeln lika mycket där. I sommar sjunger han på flera festivalen – bland annat lilla Strandfestivalen i Oskarshamn. Åk dit!

Se och hör Toni Holgersson framföra Båtar av sågspån från sin nya skiva:

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

 // David Berjlund