Så äntligen återförenades Jackson Browne med sin gamle vapendragare David Lindley på en svensk scen igen. Förra gången var i Stockholms konserthus 1997, en helt akustisk konsert – som hade sina höjdpunkter, men som led en del av att just det konceptet var lite nytt och oslipat. Den här gången har de haft många spelningar och konserter på sig att finslipa. Ett strålande resultat kan höras på den nyutgivna dubbel-cd:n Love is strange, inspelad under en turné i Spanien 2006.

På Cirkus blir det dock en blandad upplevelse. Före paus spelar David Lindley ett antal, de två första med assistans av Jackson Browne, låtar akustiskt, på sin hawaianska gitarr (en akustisk lap steel) och på bouzuki. Det är briljant, den här mannen (66 år) är något av ett musikaliskt geni, med full kontroll och massor av lekfullhet. Hans influenser från sitt grävande i folkmusik från hela världen färgar hans spel – och vi får överraskande, känslosamma och svängiga versioner av bl a JJ Cales Tijuana och Blind Willie Johnsons The soul of man.. Men när vi väntar oss att Jackson Browne ska komma in och spela några av sina låtar akustiskt tillsammans med Lindley – då är det paus.

Efter paus intar Jackson Browne (62 år) med sitt band scenen, och vi får en rad låtar från hans senaste skiva, Time the conqueror. Tyvärr i ganska av avslagna versioner, lite plikstkyldigt och oinspirerat. Först när David Lindley förenar sig med bandet känns det som att det hela startar på riktigt, hans medverkan är den vitamininjektion alla behöver. Med sin svetslåga till lap steel och sin fiol tillför han en extra dimension åt musiken. Och det handlar inte bara om att ”det låter som förr” – dvs på 1970-talet, då Lindley var den viktigaste medlemmen i Brownes band, som bidrog till att skapa det typiska ”Jackson Browne-soundet”. Det handlar framför allt om att Lindley är en sällsynt levande och dynamisk musiker som vet att sätta sin personliga prägel utan att ta över.

Trots detta, är det som att Jackson Browne inte riktigt vaknar till. Jag har faktiskt aldrig sett honom (tror det här var tionde gången) så här loj och oengagerad, han gör vad han ska, men sällan mer. Han pratar osedvanligt lite med oss i publiken, trots den välkände kommunikatör och Stockholm-älskare han är. Ingen politik (hade väntat mig åtminstone någon kommentar om oljeutsläppet i mexikanska golfen, som den engagerade miljökämpe han är), väldigt få kommentarer till sångerna.

Ändå, och här visar han sin klass, lyckas han levererar de kanske bästa versioner jag hört av klassiker som For everyman och Too many angels. Vi får också For a dancer och Before the deluge i inspirerade versioner, med David Lindleys fiolspel som spetsen på den musikaliska borr som snurrar sig in till hjärtat. Running on empty är också svår att misslyckas med en sån här kväll, och bandet tar verkligen ut svängarna. Som vanligt är det de äldre låtarna som lyser allra mest, med Lindley i kompet hamnar också fokus där helt naturligt.

Som första extranummer får David Lindley med distad lap steel och med hjälp av hela bandet bjuda på den låt som kommit att bli lite av hans signaturmelodi, Mercury blues. Det mullrar, svänger och är kvällens absoluta rock’n’roll-höjdpunkt. När Jackson Browne tar över med Take it easy, glimrar det inte riktigt lika mycket, men blir ändå en fin avslutning på en lite märkligt blandad, men bitvis helt lysande, kväll.

Bäst: David Lindley: The soul of man och Mercury blues. Jackson Browne: For everyman och Too many angels.
Mest saknade: Jackson Browne: The pretender. David Lindley: Quarter of a man.

 // Magnus Sundell