Magnus Johansson är bäst på träslöjd och idrott. Han svarvar en toapappershållare som är så jämn och len att det är meningslöst att jämföra med någon annans och det finns ingen som så snyggt dyker ner i bassängens vatten när hela klassen samlas i simhallen. Alla står på kanten och tittar på Magnus. En gång till! En gång till! Det är hans stund. Så snyggt han närmar sig vattnet med kroppen.

Men på matten. En lektion får han nog. Han klarar inte divisionen. Och han bryter av sin blyertsspets, reser sig från stolen, går ifrån sin skolbänk och ställer sig vid fönstret. Vid de gigantiska fönster i klassrummet som sveper in hela himlen i sina rutor.

Han lutar sig med armbågarna vilande på fönsterkarmen, med ansiktet vilande i händerna och tittar. Gör ingenting annat. Tittar.

Magnus, säger fröken, gå och sätt dig vid din bänk. Magnus står kvar, har stängt av sina öron, läraren höjer sin röst, säger till igen och säger till igen. Men Magnus står kvar och han står så stilla och vilsamt, så fridfullt att fröken tystnar. En enda elev som säger ifrån och ställer sig vid fönstret intill himlen. Jag vänder mig om från min bänk och jag tittar på Magnus och jag iakttar honom som om han var ny. Som om han var den enda människan på jorden.

Och jag reser mig från stolen, en plats som jag på det sättet aldrig lämnat, jag har aldrig gått därifrån utan lärarens tillåtelse. Men nu lägger jag ifrån mig min penna, stänger matteboken, ställer mig upp, ställer i ordning stolen nästan tyst och omärkbart, jag ser det framför mig i slow motion: Jag går fram till Magnus mod, ställer mig bredvid, en kort samförståndsblick och mina armbågar fönsterkarmsvilar. Ansiktet vilar i händerna och vi tittar upp mot vår himmel, vita moln som drar förbi och vi står där, säger ingenting men delar stunden. Och i ögonblicket efter den stunden hör jag pennspetsar av blyerts brytas, jag hör stolar dras ut, deras skrap mot golvet. Kroppar reser sig.

Stegen av elever. Jag hör mina klasskamrater närma sig fönstret, divisionen avlägsna sig. De vita molnen utanför närmar sig och tar oss alla med.

 // Emelie Ånskog