Att ha tre hela dagar bara för att gå längs havet på en gotländsk strandäng i maj måste vara ett tecken på att jag tillhör jordens absoluta överklass, tänkte jag häromdagen med den glittrande havsytan vid min sida. Jag kan bestämma själv över min arbetstid. Lider inte av undernäring eller förtryck. Bombhot kommer inte i min väg. Självklart blir det då en enkel sak att lyssna till näktergalens sång och se orkidéerna i beteshagarna som indirekta gudsbevis. Och ingen underrättelsetjänst kommer och arresterar mig för att jag står där i solvinden och ber. Ingen rycker heller ut och haffar mig om jag skulle ta tillfället i akt att förbanna en-gud-jag-inte-tror-på för allt lidande som samtidigt drabbar medmänniskor i till exempel Sudan, folk som aldrig hört talas om Gotland.

Religionsfrihet är något dyrbart – och sällsynt – i historien och i världen. Att tillhöra en civilisation som tillerkänner medborgarna frihet att tro vad de vill, att ta avstånd från all form av gudstro, att vara andliga på egen hand eller sluta sig samman i kyrkor, tempel, synagogor, moskéer eller tält, det är något stort och unikt. Men vi som lever på den globala gräddhyllan har kort minne. Vi tänker sällan på att den friheten som mest har dryga hundra år på nacken. Och att de som kämpat för den ibland har betalat ett högt pris för att den ska bli verklighet (åtskilliga gör det just nu).

Våra föreställningar om Det Stora Hela är för var och en av oss den bärande berättelsen i våra liv, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Men skulle vi hotas av straff eller förbud för vad vi tror eller inte tror, vore det en medveten kränkning av vår mänskliga integritet.

Så långt kom vi alltså i den västliga civilisationen på 1700- och 1800-talen, i en märklig mix av klassiskt antikt tänkande (den stoiska filosofin) och judekristen tro. Upplysning och fromhet drog ibland åt olika håll, men i grund och botten erkände båda grenarna varje människas rätt att följa sitt eget samvete. Tolerans blev lösenordet. Att lära sig respektera även om man inte höll med. En samförståndsanda växte fram, lite småtråkig i deras ögon som hellre vill ha dramatik och konflikt, men användbar i ett nytt och rörligare samhälle.

Reaktionerna lät inte vänta på sig: två totalitära ideologier har sedan dess försökt ockupera Europa, skapat enorm förödelse och till sist brutit samman. Sen dess har vi kämpat på under drygt 60 år under tros- och tankefrihetens banér.

Nu ser jag däremot en ny retorik växa fram. Den är delvis ett gensvar på nya extrema rörelser inom den kristna och den muslimska trosvärlden. Men bara delvis. Den har också en egen agenda. Och den är dessutom till stor del en del av samma fenomen som de extrema rörelser den attackerar. Jag kallar den intoleransens retorik och den är uppbyggd kring följande argument:

Evolutionsteorin är idag mer än en teori, den är en allmänt omfattad vetenskaplig sanning.

Det finns kristna som attackerar evolutionsteorin med hjälp av andra, förment vetenskapliga teorier. Dessa teorier innebär tro på en Skapare.

Alltså är alla kristna som tror att Gud har skapat världen, o- eller antivetenskapliga och motståndare till en allmänt omfattad kunskap om verkligheten.

Egentligen bör således alla kristna betraktas som människor som blundar för eller undertrycker sanningen. Det kan bara handla om gradskillnader.

I ett civiliserat samhälle kan man inte understödja grupper som undertrycker sanningen. De är ett hot mot demokrati, frihet och sann kunskap. Därför borde all tro på Gud förbjudas eller undertryckas.

Det är satsen ”alltså är alla kristna som tror att Gud har skapat världen o- eller antivetenskapliga” som är det demagogiska felslutet i den här argumentationsräckan. Oerhört kränkande för miljoner eller rättare sagt miljarder vettiga och kunniga kristna, som ser vetenskap och tro som komplementära språk och kan skilja på dem. Felslutet har använts med framgång i olika varianter av en rad regenter eller rörelser med totalitära anspråk genom historien – för att kunna förfölja den idé eller folkgrupp man för tillfället är ute efter. Det går finfint att byta ut begreppet evolutionsteori mot staten, påven, marknaden, Augsburgska bekännelsen, kejsaren eller proletariatets diktatur. Liksom kristna mot judar, ateister, marxister, muslimer eller smålänningar. Resultatet blir detsamma, eftersom det i alla lägen innehåller den retoriska finessen ”guilt by association”.

Vaksamhet, medborgare, krävs när jordens överklass ger sig in i intoleransens retorik och börjar tjafsa om en av de få verkliga dyrgriparna vi har i vår civilisation: tros- och tankefrihet, religionsfrihet, samvetsfrihet – också för det och för dem vi inte själva gillar.

(Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.)

 // Ylva Eggehorn