Rufus Wainwrights konsert i Filadelfiakyrkan i Stockholm inleds med förhållningsorder: första akten är en sammanhållen svit sånger, inga applåder tack – inte heller när artisten går ut. ”Sortin är en del av föreställningen.”

Sedan släcker man, och Rufus Wainwright skrider över estraden, i en svart dräkt med flera meter långt släp. Sätter sig vid flygeln, och spelar och sjunger sig sedan igenom alla sångerna från den senaste skivan, All days are nights: Songs for Lulu. Utan att säga ett ord emellan. I pauserna: ljudet av ventilationen, enstaka hostningar. På videoskärmen blinkar ett svärtat öga långsamt. ”Guess the world needs both the sun and the moon”, sjunger Rufus i andra sången, och belysningen är månljusblek.

Rufus Wainwright iscensätter sin sångsvit. Han har sjungit Judy Garland och pop, han har skrivit opera och tonsatt Shakespeare – tre av sonetterna sjunger han nu, en av dem är orimligt vacker – och det han gör nu är så långt man kan komma från att riva av några låtar. Det är helt genomtänkt, det är teater, det är ganska krävande – och just därför ger det oss som lyssnar tillgång till fler nivåer. När han böjer sitt huvud bakåt mot den stora kragen ser han ut som en fågel, eller en leguan. Gränserna flyter, det här är saga, och helt på riktigt: riktig sorg, riktigt mörker, riktig kärlek och riktiga drömmar.

Rufus Wainwrights första spelning i Sverige ställdes in, men han letade upp en liten scen och ett elpiano, och sjöng för en publik på 25 personer. Det var 2004. Ett år senare stod han med stort band på Södra teatern, till slut klädd i bara kalsonger och pumps.

Det är klart att det var för mycket – precis som senaste skivan var för allvarlig: ”olyssningsbar” och pretentiös, enligt en del frustrerade recensenter. Vem är han egentligen? Dödligt allvarlig eller stripprolig? Långklänning eller lederhosen, fågel eller man?

Både och, alltihop. Det är poängen. Och bakom allt: samma övertygelse om rätten till uttrycken. I musiken och livet.

För fem år sedan intervjuade jag Rufus, han pratade om den amerikanska friheten som lögn och möjlighet, om sin position som en av – faktiskt – få öppet homosexuella amerikanska artister. Och så berättade han om Agnus Dei, den ”O Guds lamm” han skrivit och spelat in.

– Det är förmodligen inte vad de flesta tror, men jag sjunger den sången för att jag älskar religion. Och eftersom religionerna funnits med så länge tycker jag att de tillhör alla, sa han.

Längre in på samma skiva finns sången Gay Messiah, med messiasgestalten i minst sagt sexuella sammanhang. För mycket? Det handlar om frihet, och en sorts tillit: berättelserna är våra.

På Filadelfias estrad avslutar Rufus första akten med Zebulon, en långsam, enkel sång om friheten och dess omöjlighet. När han bromsat in den så att den stannat, släpper han pianot och skrider ut.

Efter paus blir det allt det andra: applåder, mellansnack – en storskrattande publik lyssnar på entertainer-Rufus om kungligheter och usel schlager – och en parad av fantastiska sånger från tidigare skivor. Mer pop, rakare kommunikation, gott humör – allt mot första aktens resonansbotten av ofrånkomligt allvar.

Precis i slutet berättar han, kort och plötsligt nervöst, om sin mamma, Kate McGarrigle, som dog i vintras.  Ett stycke mycket amerikansk öppenhet, ”tack för ert stöd”, och så sjunger han en av moderns sånger, med samma glödande, nakna känsla som genom hela konserten.

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

 // David Berjlund