”I have a dream!” Martin Luther Kings berömda tal i Washington var bara ett av många exempel på det visionära ledarskap han utövade. Med sitt brinnande engagemang och sin starka tro på ickevåldets och försoningens väg lyckades han förändra en hel nations demokratiska system. Framför allt ingöt han hopp och mod i samhällets nedersta; återgav dem självförtroendet och människovärdet.

- – - – -

Jag läser frihetskämpen och ickevåldsprofeten Martin Luther King Jr:s självbiografi. Tiden är sent 1950-tal och tidigt 1960-tal. Ändå känns allt märkligt samtida. Mycket av den problematik som speglas finns fortfarande kvar, men framför allt är Kings synsätt och tankegångar synnerligen relevanta och konstruktiva inför de problem världen brottas med nu i början av 2010-talet. För tilltron till våldet som lösning på konflikter är fortfarande stor bland världens ledare. Tyvärr tycks den till och med ha blivit större, inte minst sedan George W Bush och Tony Blair drog igång ”kriget mot terorrismen”.

I min radio pratar Barack Obama om vikten av fortsatta militära insatser i Afghanistan och Irak. Från tv:n strömmar rapporterna om den israeliska attacken på Ship to Gaza. Hamas trappar som svar upp raketattackerna mot Israel. I Pakistan har ytterligare terroristdåd genomförts. Motsättningarna mellan Nord- och Sydkorea närmar sig återigen en kritisk gräns. Iran skärper tonen mot omvärlden. Våld och hot om våld ska undanröjas med våld och mera hot om våld.

Från min bok ekar Martin Luther Kings ord, där han manar sitt eget land till besinning: ”Det var sorgligt men sant att mitt land talade om fred men hade föresatt sig en militär seger. Inuti fredsvanten fanns en knuten krigisk näve.”

Han ord gäller Vietnamkriget, men skulle lika gärna kunna gälla situationen kring Irak, Afghanistan eller Israel-Palestina.

”Jag visste att jag aldrig mer kunde höja rösten mot de förtrycktas våld i gettona utan att först tydligt ha tilltalat världens idag största våldsutövare: min egen regering. […] Vi måste finna nya vägar att tala för fred i Vietnam och rättvisa i hela u-världen, en värld som befinner sig på vår tröskel. Gör vi ingenting kommer vi med säkerhet att släpas genom de skammens långa, mörka korridorer här i tiden som förbehålls dem som äger herravälde utan medkänsla, makt utan moral och styrka utan syn. […] Jag tror inte vår nation kan vara en moralisk ledare för rättvisa, jämlikhet och demokrati om den är fjättrad i rollen som självutnämnd polis i världen. […] Jag tänker inte stå overksam och se på när ett orättfärdigt krig äger rum.”

Bild: Majsan Sundell

Från min stereo sjunger jazzsångerskan Nina Simone: ”What will happen now, when the King is dead?” Jag plockar fram cd-häftet till samlingsskivan och läser om sången Why (The King of Love is dead). Den ingår i en svit av tre sånger Simone sjunger som en hyllning till Martin Luther King. Inspelningen är från en konsert den 7 april 1968 – bara tre dagar efter att King sköts till döds utanför ett hotell i Memphis.

”What will happen now?” Nina Simones röst uttrycker sorg och bestörtning. Vad kommer att hända nu?

Kings relativt korta livsgärning resulterade i en rad konkreta förbättringar av de svartas villkor i USA, den stats- och myndighetssanktionerade segregeringen lagstadgades bort, rätten att rösta blev även de svartas, demokratin blev äntligen praktik och inte bara teori. Men kanske framför allt: Martin Luther King ingöt hopp och mod i samhällets nedersta, han återgav dem självförtroendet och människovärdet. Men vad kommer att hända nu, när han är borta?

Jag kan bara konstatera att det stora tomrum som uppstod vid Martin Luthers Kings bortgång består än idag. Både i USA och i världen.

Vem talar om ickevåld och fredliga lösningar idag? Vem visar i handling att de fungerar? Och kanske framför allt: Vem kan med känsla och övertygelse formulera en vision så stark att den får människor att engageras och ge sig hän för något större än dem själva?

Det visionära ledarskapet. Vi skulle behöva det nu.

Är det något vi alla minns av Martin Luther King är det att han hade en dröm. ”I have a dream …” Vilka av världens ledare när drömmen om en bättre värld idag?

Den 28 augusti 1963 håller King efter den så kallade frihetsmarschen till Washington inför de närmare 250 000 människor som samlats det tal som gått till historien. Han lämnar sitt manus och talar fritt ur hjärtat, utifrån den sedan dess ständigt citerade frasen ”I have a dream…” Han säger bland annat:

”Jag har en dröm, att den här nationen en dag ska resa sig och leva upp till den verkliga innebörden i sin bekännelse: vi anser det självklart att alla människor har lika värde.”

Vad drömde George W Bush om? Vad drömmer Barack Obama om? Eller för att zooma in perspektivet till vår närmiljö: Vad drömmer Fredrik Reinfeldt om?

Det finns mycket att skriva om Martin Luther King Jr. Många aktuella infallsvinklar, många anledningar att lyfta fram honom på nytt. Efter att under en tid lite närmare studerat hans liv och tankegångar är jag inspirerad, men omtumlad. Så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Enklast är väl att i det läget ta till hårdfakta:

Han föddes den 15 januari 1929 i Atlanta, Georgia. Hans far var pastor och sonen kom att gå i hans fotspår. 1948 ordinerades Martin Luther King till pastor, och efter ytterligare några års studier tog han 1955 sin doktorsexamen i teologi. Ett år tidigare hade han påbörjat sin första pastorstjänst, i Dexter Avenues baptistförsamling i Montgomery, Alabama. 1953 hade han gift sig med Coretta Scott.

I Montgomery började han genast engagera sig i frågor som rörde segregeringen och förtrycket av de svarta. När en svart äldre kvinna vid namn Rosa Parks i december 1955 fängslades för att hon satt sig i den del av bussen som var reserverad för vita och vägrat resa sig därifrån, blev det startskottet för en proteströrelse som skulle komma att sprida sig som ringar på vattnet. Den unge baptistpastorn Martin Luther King valdes till ledare för Montgomery Improvement Association, MIA, som genomförde en omfattande bojkott av stadens bussar.

Redan från början fanns det bara en väg för King, och den var ickevåldets. Inspirerad av bland andra Mahatma Gandhi, men framför allt Jesus och Bergspredikan, fick han människor med sig i fredliga demonstrationer, massmöten, bojkotter och marscher som många skulle sagt vara omöjliga. Människorna – till stor majoritet svarta, men även en och annan vit – lät sig hellre slås blodiga än försvara sig, lät sig hellre fängslas än sluta marschera för friheten. Med följden att det våld som förekom ensidigt utövades av poliser och militärer med myndigheternas sanktion. En situation som i längden är omöjlig i ett demokratiskt samhälle.

Detta i kombination med de svartas ökade medvetenhet om de vitas beroende av de svartas köpkraft, arbetskraft och stöd, bidrog till den ena lagändringen efter den andra.

I november 1956 förklarar USA:s Högsta domstol lagarna om segregering på bussarna författningsstridiga. Den första stora segern för King och medborgarrättsrörelsen var vunnen. Den skulle följas av många fler.

Men vägen gick genom ständiga hot och uppoffringar. I sin självbiografi berättar King om hur han under den pågående bussbojkotten blir hotad i ett nattligt telefonsamtal: ”Hörrudu, din nigger. Vi tar ifrån dig allt vi vill.” Denna gång får det honom att vackla i sin övertygelse och vid köksbordet ropar han till Gud: ”Herre, jag är här nere och försöker göra det rätta. Jag tror att jag har rätt. […] Men jag måste bekänna att jag är svag nu. Jag sviktar. […] Jag har nått den punkt där jag inte kan klara det på egen hand.”

Han upplever då mycket tydligt hur en röst inom honom säger: ”Martin, stå upp för rättfärdigheten! Stå upp för rättvisan! Stå upp för sanningen! Och se, jag skall vara med dig. Ända till tidens slut.”

Han känner Guds närvaro som han aldrig känt den tidigare, och han skriver: ”Min osäkerhet försvann. Jag var redo att möta vad som helst.”

Denna upplevelse återkom King till gång på gång under sin livslånga kamp för frihet och rättvisa. Den gav honom kraft att fortsätta.

Bild: Majsan Sundell

Montgomery, Birmingham, Atlanta, Albany, Selma… Frihetskampen går vidare genom sydstaterna. Den möter hårt motstånd från såväl lokala myndigheter som rasistiska organisationer. Men trots bombdåd, misshandel, mord, mängder av arresteringar och förföljelser, blir kampen lyckosam. Sakta men säkert får nationen upp ögonen för hur de svarta behandlas. Såväl lagar som inställningar ändras.

Martin Luther King är välutbildad, intellektuell och verbal – vilket gör att han har lätt att knyta kontakter med inflytelserika personer. Han för ständiga samtal med John F Kennedy, som engagerar sig för rasfrågorna. När Kennedy vinner presidentvalet 1960, gör han det med starkt stöd av de svartas röster.

1964 genomdrivs den så kallade medborgarrättslagen som tvingar restauranger och motell att betjäna alla raser. Samma år får Martin Luther King Nobels fredspris. Han skänker hela prissumman till medborgarrättsrörelsen och säger i sitt tal: ”Jag tar emot detta pris å alla de människors vägnar som älskar fred och broderskap.”

1965 beslutar den amerikanska kongressen om rösträtt för landets alla minoriteter. Detta som ett direkt resultat av medborgarrättsrörelsens demonstrationer, protester och marscher i Selma, Alabama.

King utökar sitt engagemang även utanför sydstaterna. 1965 flyttar han till Chicago. Hans kampanj för medborgerliga rättigheter där når framgångar, men inte i samma omfattning som i Södern. I storstädernas getton finns inte alls samma förståelse för hans ickevåldslinje, här får andra mer militanta svarta befrielserörelser fäste.

När King sedan tar ställning mot Vietnamkriget tycker många att han tappat fokus, och att han inte ska blanda ihop den inhemska kampen för rättvisa med ett krig (mot kommunismen) i en annan del av världen. För Martin Luther King hör dock dessa saker intimt ihop. Våld som lösning på problem, vilka de än vara månde, är aldrig en acceptabel väg, utan skapar bara mer våld och problem: ”Våldets grundläggande svaghet är att det är en nedåtgående spiral, som skapar just det som det försöker förstöra. Istället för att utplåna ondskan, förökar det ondskan.”

På samma sätt är det en självklarhet för honom att kampen för jämliket måste gå hand i hand med kampen mot fattigdomen. Frustrerad ser han hur de pengar som skulle gå till fattigdomsbekämpning istället går till upprustning och militarism…

I sitt sista tal, kvällen innan han mördas, pratar han om sin tacksamhet över livet, och vad han fått vara med om att uträtta. Han pratar om döden. ”Jag skulle precis som alla andra vilja få ett långt liv, men jag bekymrar mig inte för det just nu. Jag vill bara göra Guds vilja och han har låtit mig stiga upp på berget. Jag har blickat över till andra sidan och jag har sett det utlovade landet.”

Jag får rysningar när jag läser talet. I ljuset av vad som hände dagen därpå, känns det som att han håller ett avskedstal, sitt eget begravningstal. Som om han anade vad som väntade.

Endast 39 år gammal var Martin Luther Kings livsgärning fullbordad. Han hade då – förutom att under en dryg tioårsperiod förmodligen ha uträttat mer för jämlikheten i det amerikanska samhället och för de svartas rättigheter än någon annan enskild person – skrivit en rad böcker och besökt ett stort antal länder. (Att anta att hans hustru Coretta var den som uppfostrade de fyra barnen är därför ingen orimlig gissning.)

Vad var då egentligen Martin Luther Kings bidrag till eftervärlden? Svaret på den frågan skiftar säkert beroende på vem man frågar. Om jag försöker ge en personlig sammanfattning av vad som var denne dynamiske baptistpredikants viktigaste budskap, vill jag nämna fyra huvudpunkter:

En stark betoning av ickevåldets princip. Liksom Gandhi före honom förfäktade han ickevåldet som den enda moraliska och konstruktiva vägen. Men han betonade ständigt att ickevåld inte är detsamma som passivitet och tystnad, tvärtom är det en aktiv metod som bygger på medvetna och noggranna aktioner och ställningstaganden – ibland av den karaktär vi kallar ”civil olydnad”.

En försonande attityd. Martin Luther King fömanade ständigt sina följeslagare med Jesu ord: ”Älska era fiender!” Målet var inte att hämnas på de vita, målet var att försonas med dem: ”Vi vill bli de vitas vänner.” Han var därför ytterst tveksam till slagordet och rörelsen Black power som dök upp mot mitten av 60-talet. Målet var för King inte att ta makten över de vita, utan att dela makten med dem.

En fokusering på godheten. När jag läser hans självbiografi är det slående hur lite King uppehåller sig vid ondskan, trots att han var så drabbad av den. Han kallar aldrig människor onda, de är bara offer för onda strukturer och system. Istället har han en stor – en del skulle säkert kalla den naiv – tilltro till den godhet varje människa bär på, liksom till att godheten en dag ska segra. Han var definitivt en sådan människa som ser ett halvfullt glas där de flesta ser ett halvtomt!

En tydlig koppling mellan kristen tro och socialt engagemang. Att man som kristen och kyrka aktivt skulle ta ställning mot orättfärdighet och orättvisor var för honom en självklarhet. I ett brev från fängelset i Birmingham till en rad vita kristna ledare som kritiserat honom skriver han bland annat om de första kristna: ”På den tiden var kyrkan inte bara en termometer som registrerade den allmänna opinionens principer och idéer. Den var en termostat som förvandlade samhällets seder och bruk.”

Fyra punkter som visar att Martin Luther Kings budskap i högsta grad fortfarande är angeläget och utmanande.

Martin Luther King Jr var ingen perfekt människa. Han hade sina fel och brister. Han var en god förebild på många områden, men inte på alla. Det har skrivits en del om hans – mer eller mindre bekräftade – kvinnoaffärer. Det har också påståtts att han i en avhandling på universitetet fogat in en del avsnitt som varit rena plagiat. Denna kritik har sedan använts emot honom för att nedvärdera honom som människa.

I sin bok Livlinor (Libris) berättar Philip Yancey hur han stöter på motstånd från en del kristna när han kallar King för en profet. Yancey brukar då svara med att peka på alla de bristfälliga ledare Gud använder sig av i Bibeln, och att de som där lyfts fram som trons giganter är personer med ytterst skiftande moraliska meriter. ”Om det vore så att bristfälliga budbärare gjorde budskapet ogiltigt, då skulle ingen av oss gå säker.”

Yancey, som själv växt upp och fostrats i en rasistisk kyrka i Södern, fortsätter: ”Det som till slut gjorde mig medveten om bjälken i mitt eget öga och som tvingade mig att lyssna till hans budskap, var hans tydliga förankring i det kristna evangeliet. Eftersom han hela tiden citerade Jesus, var jag tvungen att lyssna.”

En profet? Ja, sannerligen. Men också en drömmare. Inte en drömmare som fantiserar och därmed flyr verkligheten. Utan en drömmare som så starkt lyckas frammana målet för sin inre blick, att han kan gå vägen hur den än ser ut: ”I have a dream! Låt oss inte fastna i förtvivlan. Jag säger er, mina vänner, att fastän svårigheter väntar oss både nu och i framtiden har jag ändå en dröm!”

Jag plockar ur skivan med Nina Simone från cd-spelaren. Istället stoppar jag i en skiva med den irländska rockgruppen U2. Jag lyssnar på deras hyllning till doktor King i låten MLK: ”Sleep, sleep tonight – and may your dreams be realized.”

Martin Luther King hade faktiskt förmånen att få se flera av sina drömmar förverkligas. Men mycket återstår.

”Fred i världen genom ickevåld är varken absurt eller ouppnåeligt. Alla andra metoder har misslyckats. Följaktligen måste vi börja om. Ickevåldet är en god utgångspunkt. De av oss som tror på den metoden kan vara förnuftets, det sunda omdömets och förståelsens röster bland våldets, hatets och de vilda känslornas.”

Förnuftets, det sunda omdömets och förståelsens röster … inte är det dem jag just nu hör från min radio och tv.

Saknaden efter drömmaren från Atlanta, Georgia, är mer bedövande än någonsin.

- – - – -

De flesta citaten är hämtade ur Martin Luther King – En självbiografi (Libris 2000). Boken har sammanställts av Clayborne Carson utifrån mängder av självbiografiskt material och i nära samarbete med Kings anhöriga. Flera av Kings egna böcker gavs ut på svenska på 60-talet, men ingen av dessa finns tyvärr i nytryck – så den intresserade får söka på antikvariat.

Texten är en något redigerad version av en artikel tidigare publicerad i tidskriften Trots Allt.

 // Magnus Sundell