Energiskt och trött samtidigt – kan man tänka sig det? På något mystiskt vis låter det så om veteranen Paul Wellers nya album.

Weller har aldrig dragit sig för stilbyten. Hoppet från The Jams punkinfluerade rock till Style Councils tämligen slicka soul var till exempel stort en gång i tiden. Här gör Weller om tricket, en gång för varje låt.

På ett sätt förstår jag vad han velat åstadkomma: en tokladdad samling låtar där varje tänkbar sväng tas ut i varje tänkbart ögonblick. Det låter väldigt mycket om den här skivan.

Problemen är två. Dels är låtmaterialet rejält ojämnt, och allt det högljudda framstår lite för ofta som ett försök att dölja det. Dels blir den övergripande känslan, hur spännande Weller än vill vara, just att albumet känns trött.

Ordet ”gubbrock” är inte bra, det är för svepande och oexakt och kan dessutom i vissa lägen stå för något ganska trevligt. Men slutintrycket är att Weller känns – gubbig.

 // Rikard Flyckt