Jaha, det är så här det går – ett band växer upp, byter diverse medlemmar, mognar… ja, blir vuxet, skulle man kunna säga.

Band of Horses var på sina två första album en mycket lättälskad indierockakt, med musik uppbyggd av vackra melodier, lagom ruffiga gitarrer och en gnutta lo-fi-känsla.

På Infinite arms är melodierna ännu vackrare, och så gott som allt det skitiga är bortrensat. Första genomlyssningen blir en smula förvirrad, men ytterligare några löser problemet: tar man det för vad det är i stället för vad man trodde att det skulle vara är det här bra. Riktigt bra.

Ben Bridwell och hans mannar målar med de flesta färger från den amerikanska musikpaletten – pop, rock, country, folk… – och pendlar mellan det intima och det stort upplagda.

Om det låter spretigt så kan jag säga att det faktiskt är väl sammanhållet. Bridwells röst är en stark länk i kedjan, det konsekventa låthantverket en annan.

Infinite arms är totalt sett bland de starkaste albumen jag hört hittills i år, och On my way back home kanske den finaste enskilda sången så här långt.

- – - -

Just nu kan du i vår videoruta se en video till Band of Horses On my way back home.

 // Rikard Flyckt