Det har tagit radioavdelningen fyra år att få fram uppföljaren till Pet grief. Möjligen är det därför Clinging to a scheme känns så genomarbetad.

Musiken är svåretiketterad, men kan väl sammanfattas som ganska återhållen indiepop med rejäla inslag av syntar. Pet Shop Boys brukar nämnas som referens, men jag vet inte – det är nog mest för syntarna och den sorgsna sången, och det här är betydligt mer självständigt än så.

Det dominerande stämningsläget är vemod, men inte i första hand som sorgset vemod, utan snarare som vackert.

En gång i tiden larmade bandet på ett helt annat sätt. Här är det tonspråket nästan helt borta, och med tanke på vad vi får i stället är det inte mycket att saknar. Det här är riktigt snyggt.

 // Rikard Flyckt