När jag började lyssna på nya kanadensiska stjärnskottet Melanie Fiona blev jag bara helt förvirrad. Så mycket påminde skivans första låt Give it to me right mig om Duffys Mercy, det lät samma 60-talsvibrerande soulpop med en enveten basgång. Intrycket kvarstår genom hela skivan, det är verkligen både retro och modernt, både Duffy och Lauryn Hill, både tuggummipop och souldiveballad. Jag gillar det oftast.

Först, Melanie Fiona är en bra sångerska, kanske inte en fantastisk sångerska som Jazmine Sullivan eller Alicia Keys, men hon är bra, med nerv och power. Sen är ju låtarna också helt ok, här finns en fin balans mellan gammalt och nytt och en produktion med edge. Favorit är You stop my heart, som bygger hela låten på två ackord och en ”ooo”-kör – det är helt otroligt snyggt och visst, lite gammaldags. Jag gillar också hiphoppiga Ay Yo eller hjärtslitande balladen It kills me.

En stor del av skivan är producerad av Andrea Martin, andra namn är Future Cut och Stereotypes och Vada Nobles. Men på vissa spår drar Melanie Fiona (eller producenterna) i mitt tycke för mycket åt schlagerhållet och allt känns så käckt och klämmigt. Det drar ner betyget. Men en låt som Please don’t go (cry baby) är en bedårande distad Dancin’ in the street-dänga. Den ger energi för vilken seg dag som helst!

 // Katarina Josephsson