Ja, han låter som Bob Dylan. Ja, han sjunger i näsan. Ja, det är en oborstad produktion. Men så länge The Tallest Man On Earth gör det med så pass stor passion och respekt för sin husgud som han gör har jag inte en enda invändning.

Världens längsta man är från Dalarna och har inte rönt den uppmärksamhet han förtjänar. I alla fall inte i Sverige. I smala kretsar i USA och Australien har han pekats ut som den gitarrflinka och nasala folkmusikens nya renässansfigur. Och det finns fördelar med att han inte kommer ifrån de amerikanska leden. Det finns liksom en poäng med hopkoket av dalajord, skandinavisk mystik och supertraditionell amerikansk folkmusik i rakt nedstigande led från storheter som Woody Guthrie, Pete Seeger och den självskrivne Dylan.

Han kommer kanske inte upp i samma poetiska briljans som sina amerikanska förebilder i texterna, men, i jämförelse med Dylan till exempel, går det att hitta betydligt mer lättillgängliga melodier i The Tallest Man On Earths alster. Han har dessutom blivit allt bättre på att variera sig om man jämför med debutalbumet Shallow grave. King of Spain har närmast hitpotential, Burden of tomorrow och Love is all är två fina akustiska folksånger och i den sentimentala pianoballaden Kids on the run klumpar det sig i halsen.

Och nu har jag bestämt mig. Det blir The wild hunt som kommer vara min ljudkuliss när jag sitter på föräldrahemmets veranda och ser solen sjunka ner bakom småländsk granskog och när jag fiskar i den svartblå Gransmålasjön i sommar.

 // Wilhelm Blixt