Elizabeth Cooks förra skiva Balls producerades av Rodney Crowell. Den bjöd på ganska traditionalistisk country, med spets och glimt i låtskrivandet. Som den uppmärksammade Sometimes it takes balls to be a woman. Crowell dyker upp även på nya (femte) skivan, men här som körsångare. Hon får även hjälp med sången av två av branschens bästa countryröster – Buddy Miller och Dwight Yoakam. När Cook och Yoakam tar i tillsammans I’ll never know, känns det som att här har vi har årets country-hit.

Welder är dock producerad av Don Was, och drar betydligt mer åt rock och blues, även om grunden fortfarande är country. Han har skapat en renskalad ljudmiljö åt Elizabeth Cook, med fokus på hennes starka och nyansrika röst. Inledningslåten All the time sätter en hög nivå, där det inte bara är Buddy Millers sångliga bidrag som för tankarna till Buddy & Julie Millers plattor. Och även om skivan som helhet kanske inte når upp till den höga nivån, så finns här en edge som hon inte nått upp till tidigare. Hon har skrivit de flesta låtarna själv, och visar på stor bredd. De högsta höjderna i låtskrivandet når hon när hon blir personligt berättande, som i My heroin addict sister och Mama’s funeral.

Även schablonmässiga rockare som Rock n roll man funkar, (inte minst live kan jag tänka mig). Här finns också mer humoristiska låtar, som El Camino, Snake in the bed och Yes to booty (den sistnämnda kunde vara en klassisk Dr Hook-dänga), som jag är lite kluven till. Jag uppskattar det goda humöret, och det är svängiga låtar, men även här tror jag det är sånt som funkar allra bäst live.

I de mer hjärteknipande sångerna, som de tidigare nämnda, liksom i Follow you like smoke, Til then och Blackland farmer, där övertygar hon stort. Och som helhet är det hennes bästa skiva hittills.

Elizabeth Cook berättar om sin nya skiva Welder:

 // Magnus Sundell