Toni Holgersson har skrivit ett avskedsbrev i form av en skiva. Till drogerna och till den destruktiva kärleken. Nu längtar han efter mötet med publiken; för vila, eftertanke och samtal om att vara människa.

Det kan gå snabbt från att vara grammisnominerad till att stå i en kylslagen container. Fråga Toni Holgersson. Han vet hur det känns att få ta emot applåder från en lyrisk publik, men också hur det känns att bli nekad att komma in på ett sjukhus. Som för något år sedan då han och hans dåvarande flickvän ansågs för stökiga när de ville få hennes öppna sår omhändertaget.

Stökig är ett bra ord om man vill beskriva Toni Holgerssons bakgrund, även om den också varit guldkantad på många sätt i och med de musikaliska framgångarna. Skivsläpp, grammisnomineringar, lyckade turnéer och artistsamarbeten. Och alkohol- och drogmissbruket har alltid varvats med perioder av lyckliga stunder med barnen och musicerande.

Bild: Magnus Liam Karlsson/ Amigo

Nu släpper Toni Holgersson en ny skiva med albumtiteln Ibland kallar jag det kärlek. Kort beskrivet är skivan ett långt avskedsbrev till drogerna och den kärleksrelation han haft till den kvinna han levt med i flera år, en relation som ibland varit lycklig men som alltid lett till nya drogutflykter. Han betonar dock att de i stället har en djup och kärleksfull vänskap.

– Det finns något citat som lyder ”All förändring är ett sorts svek”. Det är svårt att förklara, men trots att drogerna är förknippat med sorg, rädslor, trauman, svek och lögner har jag en relation till livet med dem. Det kommer jag aldrig komma ifrån. Men jag kom allt närmare en punkt där jag tvingades välja att sluta eller där missbruket skulle leda till min död.

– Och så här i efterhand kan jag ju se att låtarna på många sätt är skrivna som avskedsbrev till kvinnan som fanns i mitt liv. Givetvis har jag haft sorg under den här perioden, men det fanns ingen annan utväg, säger Toni Holgersson när vi träffas på ett av Södermalms få kvarvarande traditionella fik.

Vi sitter bara ett stenkast från krogarna där Toni Holgersson länge hade skulder från all sprit han köpte på kredit under de mest drogtunga åren i mitten av 90-talet. I dag är det en piggare, mer stabil och framför allt mer nykter version av Toni Holgersson.

- Jag betalade faktiskt tillbaka den sista skulden förra veckan. Krogägaren blev ganska förvånad. Men det känns bra att ytterligare en människa tycker att jag är ganska ok, säger han.

Själva startskottet till nya skivan kom redan i början på 2008. Då befann sig Toni Holgersson på ett behandlingshem för missbrukare i Småland. Under den tiden kom även Toni Holgerssons 23-årige son Dante Kinnunen, till vardags trumslagare i poporkestern The Concretes, ner dit för att hälsa på sin pappa. Där knöt de åter an till varandra.

– Vi har alltid hittat till varandra på öarna i mitt stormiga hav till liv, förklarar Toni Holgersson.

Det bestämdes också ganska snabbt att Dante Kinnunen skulle producera sin fars nya skiva.

– Jag har känt mig väldigt trygg med att jobba med honom, trots hans unga ålder. Vi har alltid haft samma tyckande och tänkande när det gäller musik. Så inspelningarna gick väldigt snabbt och smidigt, säger han.

När det gäller den musikaliska biten är det fortfarande Toni Holgerssons röst som är i fokus, oftast lätt ackompanjerat med en akustisk gitarr. Och det vore konstigt att göra något annat när man begåvats med en sådan omisskännlig röst. Sårmärkt, men aldrig totalt uppgiven. Skuldtyngd, men aldrig så pass stängd att försoningen inte kan få sippra in. Hans röstläge känns som en spegelbild av hans inre.

Bild: TV4

Han berättar vidare att han söker sig till sammanhang där det finns tid för vila och eftertanke. Han gillar dessutom att spela på sådana platser. Det kan vara kyrkor, ungdomsgårdar, fängelser, kaféer och krogen.

– Ja, det funkar till och med på krogen. I alla fall innan klockan ett, haha. Fast egentligen beror det ju alltid på vilka människor som kommer och lyssnar, säger han.

Under en period gick Toni Holgersson till Allhelgonakyrkan i Stockholm. Han kallar sig själv inte frälst, men gillar att vara i atmosfären som finns där.

­– Det var skönt att komma till en vuxen ungdomsgård utan spriträttigheter. De har andra rättigheter där, säger han.

Och trots att han värjer sig mot det ”tokreligiösa och högstämda” är han alltid intresserad av att möta människor som gillar att prata om de stora frågorna. Dessutom har ett antal psalmer alltid spelat en viktig roll i hans liv. Så pass att han, Irma Schultz Keller och Lasse Englund spelade in en psalmskiva så sent som 2007.

– Det finns något allmängiltigt i de där sångerna som berättar om hur det är att vara människa, säger han.

I sommar och höst är det redan ett flertal datum bokade för spelningar. Toni Holgersson berättar att det känns som att det var längesen. Han känner sig glad att få ge sig ut med gitarristen Andreas Söderlund och att få spela för publik.

– Jag har inte varit i skick att spela helt enkelt. Men nu är det dags igen. Jag har i och för sig gjort ett par fängelsespelningar.

Oj. Du har gjort en Johnny Cash?

– Ja, det är svårt att inte tänka på Johnny Cash när det handlar om fängelsespelningar. Men de ringde från ett par kåkar och ville att jag skulle spela och det ville jag också så det har blivit några gånger nu.

– Haha, jag funderade på att kalla mig Tony Kontant men struntade i det.

Det återstår att se om Tony Kontant någonsin kommer att uppträda. Men en sak är säker, Toni Holgersson är tillbaka – igen.

Toni Holgersson, diskografi:

Toni Holgersson (1989)
Louise och kärleken (1990)
Zigenaren i månen (1991)
Blå andetag (1992)
Lyckliga slut (1994)
Tecken på liv (2005),
90-94 Eftersänt (samlingsskiva (2006)
Psalmer (2007)
Ibland kallar jag det kärlek (2010)

(Intervjun har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Se och hör Toni Holgersson framföra Brev till en resande flicka i TV4:s Nyhetsmorgon:

 // Wilhelm Blixt