Häromveckan dömdes två fredsaktivister till fyra månaders fängelse i Svea hovrätt. De hade brutit sig in på Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna och förstört granatgevär till ett värde av ungefär en miljon kronor.

Många jag möter är kritiska mot aktionen, och mot fredsaktivism generellt. De säger:

”Även om krig är dåligt så behöver Sverige ha militär beredskap på att försvara sig.”

”Aktivisterna har rätt i sak men det är aldrig rätt att bryta mot lagen.”

”Man är faktiskt väldigt naiv om man tror att man kan stoppa krig genom skadegörelse på en vapenfabrik.”

Argumenten kan verka vattentäta men inget av dem håller hela vägen.

Att Sverige främst behöver militär beredskap på att försvara sig, det anser i dag inte ens det svenska försvaret. Förr definierade det sig som ett beredskapsförsvar med Sverige som prio ett. I dag definieras det som ett insatsförsvar med Sverige som prio två.

Med andra ord, svenska militärens primära uppdrag är offensiv krigföring i andra länder, exempelvis Afghanistan. Att dessa insatskrig kan föras med egentillverkade vapen gör dem knappast mer hedervärda.

Nej, att kritisera ett system genom att bryta mot lagen är inte bra. Men i sin slutplädering i Svea hovrätt försvarade sig den kristne aktivisten Martin Smedjeback så här: Juridiskt kan hans och Anna Anderssons aktion klassas som ett sätt att försöka hindra terrorism. Det kan också hävdas att de handlade i nödvärn, för att rädda liv.

Seriösa aktivister som Smedjeback tror gissningsvis knappast att deras aktioner i sig på kort sikt ska stoppa krig. Rättegången och domen mot dem framstår för mig som lika viktiga som själva avrustningshandlingen. Genom att bli dömda och fängslade för att de vill rädda liv, belyser fredaktivisterna orättfärdigheter i det politiska och juridiska systemet som annars hade varit osynligare.

De har vördnadsvärda förebilder: Den svenske tryckfrihetskämpen Lars Johan Giertta, Emmeline Pankhurst som kämpade för kvinnlig rösträtt i Storbritannien, Mahatma Gandhi, för att bara nämna några. Få konstruktiva samhällsförändringar har kommit till stånd utan civil olydnad med bestraffningar som följd.

”When injustice is the law, resistance becomes a duty”, sa exempelvis Thomas Jefferson, en av USA:s första presidenter. När orättfärdighet är lag, blir motstånd en plikt.

Att sälja vapen till i praktiken alla som vill ha dem är i dag en mycket god affär för Sverige. Per capita är vi den näst största vapenexportören i världen. Det sker på tvärs mot folkviljan, åtminstone om man får tro enkätundersökningar som visar att en majoritet av svenskarna är emot vapenförsäljning till krigförande länder. Få i detta land tycker det är okej att tjäna pengar på att lemlästa och döda.

Som Martin Smedjeback påpekar är det centrala inte hur kritiken mot svensk vapenexport formuleras, utan att den formuleras. Ett sätt för den som inte själv känner sig hågad att banka sönder granatgevär är att sätta press på politiker. Svensk vapenexport i dag bedrivs exempelvis med stöd från starka krafter i KD. Hur kristet är egentligen det?

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

 // Maria Küchen