Inte lätt att följa upp en smashsuccé till debut. Skotska Amy Macdonald är ett sånt där underbarn med en mörk och spännande röst – kan inte låta bli att associera till Anna Bergendahl som vann melodifestivalen i år här hemma. Men Amy Macdonald har ändå ett större bett och mer edge i sin framtoning. När hon nu följer upp debutskivan This is the life från 2007 så står hon rakryggad och gör sin grej. Hon låter ofta som Dolores O’Riordan, likt Cranberries-sångerskan gillar Amy Macdonald att låta skarvarna i rösten höras.

Hon har en enkel direkthet i sina låtar som jag gillar. Tyvärr är produktionen rätt ansträngande. Jag tycker hela tiden att låtarna går in i ett slags U2-land, det är malande gitarrer och genomgående högt tempo. Känns överjobbat. Även om det är väldigt fint att höra hennes oannonserade bonusspår på slutet, Springsteens Dancing in the dark. Även om My only one är en vacker kärlekssång, skör och innerlig. Och jag gillar hennes klackspark mot kändisindustrin i This pretty face, (med Paul Weller på gitarr) det känns som att hon vet vad hon talar om där. Men ”folkpop-med-U2-gitarrer” är ändå inte min favvogenre och det är väl därför jag inte faller för skivan.

- – -

Se videon till Don’t tell me that it’s over från Amy Macdonalds nya album A curious thing:

 // Katarina Josephsson