Förväntningarna snurrades upp rejält när det framkom att Wovenhand gått tillbaka till skivbolagsetiketten Glitterhouse och att den gamle 16 Horsepower-lapsteelgitarristen Robert Ferbrache skulle vara nya skivans producent. Jag fick i alla fall förhoppningar om att David Eugene Edwards börjat vända Wovenhand-skutan mot 16 Horsepower-hamn.

Det gillas ju att måla upp David Eugene Edwards som en fullkomligt galen väckelsepredikant med fradga i skägget och med faiblesse för domedagen. Det må ligga en del i den bilden, men någonstans är han också bara en kompetent musiker med den goda smaken att klä sin själsliga kamp i ovanligt bra dramatisk musikalisk skrud.

Jag blir dock inte riktigt klok på The Threshingfloor. Å ena sidan är det ett skitbra album. Dramatiskt, ödesmättat, suggestivt, mässande, vresigt och med en del österländska flirtar.

Å andra sidan känns det som att David Eugene Edwards uppfinner sitt egna gothcountry-hjul om och om igen.

Visst finns det starka låtar. Titellåten The Threshingfloor är tung och stökig, de mer tillbakalutade Sinking hands och Singing grass är fina och avslutande Denver city kan vara det mest radiovänliga Wovenhand skakat fram, vilket i det här fallet känns ganska befriande.

Men det blir för jämntjockt och det är fortfarande inte i närheten av 16 Horsepowers Folklore eller Wovenhands Mosaic.

I min värld är David Eugene Edwards med sitt Wovenhand en liveakt. Och det ska sägas att The Threshingfloor i alla fall duger gott och väl som snygg ljudlig poster för att locka folk att gå på väckelsemöte i krogmiljö.

 // Wilhelm Blixt