Jag minns mycket väl när Waylon Jennings skiva Dreaming my dreams kom. Året var 1975, jag gick på högstadiet. I väntan på bussen hem brukade jag ofta hänga på biblioteket i Finspång och läsa tidningar. Jag hade ganska nyligen upptäckt Mats Olssons rocksida i Expressen. Här skrev han nu om det fantastiska nya albumet med Waylon Jennings – en artist som jag redan kände till genom mitt spirande country-intresse. Min kompis Ubbe hade också spelat Waylons tidigare skiva The ramblin’ man för mig. En skiva som i sig var lite av en uppenbarelse. Jag hade också hört låten Are you sure Hank done it this way i en utsändning från Radio Luxemburg i Bjarnes gamla Volvo PV på torget en sen kväll, som nu visade sig vara inledningslåten på Dreaming my dreams. (Låten kunde för övrigt senast höras i soundtracket till filmen Crazy heart.) Jag var alltså förberedd. Så när Mats Olsson utnämnde den till ett mästerverk och Waylons hittills bästa skiva, då var det bara den slutliga bekräftelsen på att jag måste skramla ihop pengar för att gå till den kombinerade skiv- och tobaksaffären (skön kombination, eller hur?) och köpa den. Om jag minns rätt så dröjde det ett tag. Men det var värt väntan. Skivan är en av Waylons bästa och innehåller inte en enda dålig låt.

Chuck Prophet, en gång i tiden gitarrist i bandet Green on Red, har som soloartist och singer-songwriter grävt en hel del i rotorienterad rock, altcountry och americana. Att han här tagit sig för att göra en cover på hela den idag klassiska skivan Dreaming my dreams, tyder både på god smak och en ganska stor våghalsighet. Men efter att ha levt med skivan i några veckor vill jag nog kalla det hela, om inte ett genidrag så ändå ett mycket lyckat projekt. (Skivan släpptes i begränsad utgåva redan 2008 men har nu fått nysläpp och internationell distribution.)

Chuck Prophet tar sig an denna fantastiska sångcykel på det enda rimliga sättet: Han sjunger och spelar sångerna på sitt sätt, han försöker inte kopiera Waylons versioner. Inledningsspåret, som väl var något av signaturmelodin för hela outlaw-rörelsen på 1970-talet – tidigare nämnda Are you sure Hank done it this way – blir med sin coola släpighet en bra ingång till det som komma skall.

Prophet har ett något bluesigare och lite mera dylanskt anslag än den själfyllde countryrockaren Jennings. Här finns en respektlöshet som rimmar väldigt väl med den outlaw-attityd som präglade Waylon vid den här tiden, liksom hela den rörelse inom countrymusiken han var en av frontfigurerna för. Jag tror därför Waylon nickar gillande i sin himmel.

Jag är inte lika förtjust i alla tolkningarna, men gillar de flesta. Den experimentella versionen av The door is always open är dock definitivt mer kul än bra. Men så extremt blir det bara en gång, men det finns några tillfällen när nytolkningen närmast blir en ny låt (som She’s looking good), vilket i sammanhanget inte känns helt klockrent. Däremot älskar jag hans bluesrockiga versioner av Waymore’s blues och High time (you quit your low downs ways), liksom hans lågmälda versioner av I recall a gypsy woman och Let’s turn back the years. Let’s all help the cowboys sing the blues (som i duettversionen var en stor hit för Waylon Jennings och Willie Nelson) är kanske den mest originaltrogna tolkningen, men blir ändå här något eget, då Chuck Prophet låter hustrun Stephanie Finch sjunga den.

Dreaming Waylon’s dreams är förstår ett måste för ett Waylon Jennings-fan med öppet sinne. Men även den som aldrig hört Waylons original kan i den här skivan finna en av Chuck Prophets bästa.

 // Magnus Sundell