Petter Karlsson har varken något emot miljöengagemang eller höga ideal. Men det är något med det moralistiska, politiskt korrekta och skenbart perfekta som både skrämmer och irriterar honom. Här funderar han över renlevnad, hälsotrender, godhet och vår tendens att hela tiden skapa nya syndakataloger – och hamnar i det som kanske är både humanismens och kristendomens innersta kärna.

I slutet av 80-talet fick popartisten Christer Sandelin frågan om han oroade sig för miljön.

”Ja, jag är bekymrad över det där hålet i freonlagret.”

Ett otänkbart svar i dag. Inte för att artister nödvändigtvis har blivit smartare med åren. Utan för att ingen skulle missa chansen att framstå som rejält påläst när det gäller Den Stora Miljökampen.

Det är politiskt korrekt. Det är till och med rock’n’roll. Det är – om man så vill – den nya moralismen, som likt en mördarsnigel letat sig in i villaidyllens minsta vrå: ”Menhallånuslängdedujudagstidningenisoptunnanvillduattviskadöavväxthusdefekteneller?!”

Det låter som en tanke att Bibelns Gehenna från början var Jerusalems soptipp. Nåde den som inte kan skilja agnarna från vetet, gott från ont, hårdplasten från bananskalet.

Fast jag vet inte jag … Att bry sig om miljön är givetvis en tanke som det inte ens går att protestera emot. Ändå tvingas jag konstatera att det finns någonting i denna nya folkrörelse som skrämmer mig.

Det lätt fascistiska anslaget, kanske?

För det är inte bara den där grannen, den självutnämnda miljöpolisen, som står där vid grinden och granskar min utebelysning och undrar om jag verkligen inte ännu har bytt till lågenergilampor.

”Ger sämre ljus”, säger jag.

”Inte alls. Hemskt med alla mördarsniglarna, förresten. Du samlar väl ihop och klipper isär dem så de inte sprider sig i grannskapet?”

Varvid jag tänker att mördarsniglar nog aldrig riktigt har varit något stor fråga i mitt liv, att hetsjakten mot dem snarare visar hur små problem folkhemmet Sverige har och, för resten, hur i hela friden går den där snigelslakten egentligen ihop med miljökampen vi just pratade om?

Ty varför tycker jag att så många av de där hälso- och miljöfascisterna är som de där amerikanerna som till varje pris ska ha sin diet coke, men trycker i sig den största burgaren utan att blinka?

Som stänger av standbyfunktionen på teven för att spara ström, men samtidigt kör en stadsjeep som drar 2,8 liter milen?

Och varför gör det mig på samma gång lite glad?

Bild: Jan-Allan Stefansson

Kanske för att det perfekta skrämmer mig.

Är det inte i själva verket humanismen innersta väsen; detta att inse att vi aldrig riktigt blir några helgjutna skapelser? Att det är reporna och skavankerna som artbestämmer oss, till skillnad mot änglar och demoner? Och att man därför inte vara så snabb att döma hur andra lever, älskar, sviker eller syndar?

Förr i världen fanns något som kallades nådasupen, en hutt som skulle ta ner den fromme på jorden, om uttrycket tillåts. Det Gud älskar är inte dina förtjänster, sa den, utan dina tillkortakommanden. Storyn om den förlorade sonen, alltså. En av Jesu mest häpnadsväckande liknelser egentligen. Den som gör att all den där strävan mot fromhet, helgelse och renlevnad hamnar i ett något annat läge.

En riktig människa är aldrig riktigt källsorterad inuti, tycks den säga. Snarare är vi just den där kökkenmöddingen där kanelbullar blandas med äggskal, kärlek med djävulskap, god vilja med ont uppsåt. Jag fattiga syndiga människa. Ändå älskad och med en förmåga att älska. Eller kanske rentav tack vare det?

”Det fullkomliga går inte att älska, bara beundra”, sa gamle Sven Lidman, som delar min syn att moralisten sällan blir inspiratör, blott en surmagad gnällspik, ett dåligt samvete som snarare får mig att vilja bli anarkist och rebell:

Inte bära cykelhjälm. Inte undvika bad en timme efter maten. Inte gå över till GI-käk, utan istället bre ett tjockt lager extrasaltat smör på mackan och helst äta middag vid halv tio på kvällen som spanjorerna, trots att det enligt svensk norm borde innebära att jag vore den nye Svullo.

Samt skänka en beundrande tanke till den alltid arge, alltid skarpsynte samhällsdebattören Anderz Harning som hela sitt liv slogs mot nymoralism och grötmyndighet. Det var han som kom hem från Spanien en dag 1976, möttes på Arlanda av annonstavlan med texten: ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen”, vände på klacken och for utomlands igen …

Dessutom är det alltid fel att kräva att människor måste leva som de lär, hävdar jag.

Det måste finnas ideal som vi strävar mot, men inte nödvändigtvis klarar av att uppnå. Vi är alla svaga käril, patetiska töntar, dubbelbottnade, spretiga och svaga. Det måste vara okej att sträva mot Mount Everests topp – men bara nå till … tja, exempelvis Galdhöpiggen. Bättre ett gott uppsåt som floppar, än inget gott uppsåt alls.

Det är intressant hur människor jag träffat som verkligen är godare än jag – Moder Teresa, Martin Lönnebo, påvens livvakter – aldrig tycks kräva samma sak av mig. Det är de för kloka för. Coola, till synes tillfreds, lever de sina liv utan pekpinnar och syndakataloger.

Vem vet, kanske har den katolska läran rentav rätt, då den hävdar att helgonen finns för att vi andra ska kunna ta del av deras goda gärningar? Bonusmaterial, liksom.

Jag har en vän, pastor S, som i alla avseenden är en godare människa än jag. Vi brukar skoja om att han i dag äger ett litet extrakapital av godhet som jag själv kan få åka snålskjuts på den yttersta dagen, då jag står inför Sankte Per, vägs på våg och befinns för lätt. En sorts evighetens stora pensionsfond. Det kristendomen kallar nåd, helt enkelt.

Men jag är åtminstone i gott sällskap.

1995 reste jag till engelska Reading för att träffa en man som upprört världen med sina teorier och tobak och alkohol. David Warburton var lite som Tolkien; en mysig, plirande gubbe som tryggt puffade på sin pipa. Som professor i hjärnans triggersubstanser visste han det mesta om vilka ämnen som får oss att må bra eller dåligt, hur de utsöndras eller stängs av. Kortison, till exempel, som är ett av kroppens starkaste försvarsmedel, till och med cancerdödande.

”Om man är glad och lycklig ökar produktionen. Vid depressioner kan den nästan helt upphöra.”

Sa professorn som därav drog slutsatsen att om en människa blir lycklig av exempelvis att gå långa skogspromenader, köra rallybil eller röka feta cigarrer så förhindra henne för guds skull icke att promenera, köra rally eller puffa cigarr.

”Alla talar i dag bara om tobakens och alkoholens skadeverkningar. Men vi tycks ha glömt att mänskligheten från början rökte och drack för att det gav positiva effekter: glädje, gemenskap och avkoppling. Så är det förstås fortfarande. Den som i glädje tänder sin pipa eller höjer sitt whiskyglas gör sin kropp utan tvekan mer gott än ont. Jag vet. Jag har mätt det.”

Nej, han menade inte att alla skulle börja röka som nattredaktörer. Måttlighet var snarare professorns dygd. Det gamla fina svenska ordet lagom, helt enkelt. (Som ju inte alls bara finns i vårt språk, som de flesta påstår, utan i många.) Synda lite lagom, alltså. Kör stadsjeep om du vill – bara du inser att det fortfarande måste göras något åt hemlösheten, ungdomsvåldet och den sociala utslagningen. Inte bara haka på senaste trendfrågan. Inte glömma Stadsmissionen bara för att man går med i Greenpeace, typ.

Som avslutning gav denne ”Professor Synd” mig en lista över berömda personer som alla hade varit rökare, Det visade sig i princip vara 95 procent av alla uppfinnare, konstnärer och stora statsmän sedan tobaken nådde Europa 1560.

Listan över ickerökarna bestod däremot av blott tre namn:

Saddam Hussein, Idi Amin och Adolf Hitler …

 // Petter Karlsson