Den franske prästen abbé Pierre förlänades tillnamnet ”Guds uppviglingsman” och var en ständig nagel i ögat på makten, med ständigt fokus på de fattiga, hemlösa och glömda människorna. Han ställde med sitt liv och sitt engagemang frågan om religion och politik på sin spets.

När den legendariske franske prästen abbé Pierre avled 94 år gammal måndagen den 22 januari 2007 tävlade landets ledande politiker, från höger till vänster, i att överglänsa varandra i sina hyllningar. ”Med abbé Pierres bortgång flaggar Frankrikes hjärta på halv stång”, kommenterade högerns huvudkandidat inför det då stundande presidentvalet, Nicolas Sarkozy, högtidligt. Med aningen tydligare politisk underton underströk Ségolène Royal, socialisternas kandidat, att ”abbé Pierres uthålliga vredesskri mot fattigdomen aldrig får tysta”.

Sist men inte minst tog presidenten själv till orda. Med den berörande allvarsamhet som Jacques Chirac som få andra politiker förmår uppbåda i sorgens stund uttryckte han sin ”oerhörda respekt” för abbéns livsverk och fortsatte: ”Med abbé Pierres bortgång har hela Frankrike träffats i hjärtat. Vi har förlorat en storslagen gestalt, ett samvete, en inkarnation av godheten. Abbé Pierre kommer för alltid att representera revoltens anda, revolten mot misär, lidande och orättvisa, liksom den kraft som ligger i solidariteten.” När abbé Pierre några dagar senare begravdes hölls mässan på ingen ringare plats än i Notre Dame, i närvaro av såväl president som regering, för att inte tala om de otaliga människor som kommit till katedralplatsen för att hylla den hädangångne prästen.

Ett minst sagt märkligt scenario kan man tycka, i detta Europas mest antiklerikala land där man så strikt skiljer mellan religion och politik och vårdar sin laïcité (”sekulär”, åtskillnad mellan stat och religion) som en helig nationalklenod. Och inte nog med att abbé Pierre var präst. Han var inte heller precis berömd för att hålla sig borta från politikens angelägenheter. När den åldersstigne och sedan ungdomen fysiskt bräcklige prästen i januari äntligen fick påbörja den ”storsemester” han så ofta uttryckt sin längtan efter hade han i mer än femtio års tid utgjort ett ständigt gissel för landets makthavare och sedan länge förlänats tillnamnet ”Guds uppviglingsman”.

Trots allt svagare hälsa – de sista åren led han av Parkinsons sjukdom – blandade han sig in i det sista i såväl utrikespolitiska som inrikespolitiska frågor. Under Gulfkriget skrev han brev till både George Bush och Saddam Hussein och under senare år kritiserade han häftigt George Bush den yngre för att fortsätta de avskyvärda korståg som Västerlandet redan skämt ut sig genom gång efter annan i historien. Än mer handgripligt var hans politiska agerande på hemmaplan, där han deltog i såväl hungerstrejker som husockupationer för att påverka alltifrån tveksamma domar till det som var hans livslånga hjärtefråga: de hemlösas situation.

Det bör i sammanhanget noteras att abbén – tvärtemot vad nämnda politikers lovord kan få en att tro – knappast var någon smidig och försynt person. Belysande är incidenten då han 2001 under högtidliga former mottog en utmärkelse från Hederslegionen ur Jacques Chiracs hand och inte kunde avhålla sig från att ställa frågan: ”Har ni någon gång, herr President, varit med vid en vräkning? Kanske skulle ni få tårar i ögonen vid åsynen av de föräldrar och barn som kastas ut på gatan? I vilket fall skulle ni säkerligen återvända till ert eget hem på kvällen med nya ögon, fast besluten om behovet av en ny politik.”

Till de med franska mått mätt mer osmidiga bedrifterna måste man nog också räkna abbé Pierres uppmaning till republiken att stryka de mer heroiska stroferna ur nationalsången Marseillaisen.

Dessa mindre smidiga bedrifter till trots åtnjöt abbé Pierre som redan antytts en närmast gränslös beundran av franska folket. När France Télévision, Frankrikes rikskanal, i början av 2000-talet anordnade en omröstning om historiens viktigaste fransman röstades abbé Pierre fram till historiens tredje viktigaste person, efter Charles de Gaulle och Marie Curie.

Vari står då rötterna till denna omåttliga popularitet att finna? Ett kort svar skulle lyda: i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Det är i denna underjordiska rörelse som legenden föds, och som den tidigare kapucinermunken broder Philippe antar namnet ”abbé Pierre” som ett av många täcknamn. Men det finns en identitet som går än längre tillbaka i tiden. ”Broder Philippe” föds 1912 som Henri Grouès, det femte av åtta barn i en välbärgad familj i Lyon. När han som nittonåring väljer att avsäga sig sitt fadersarv och inträda i kapucinerorden, den strängaste grenen av franciskanerorden, handlar detta dock inte om något uppror mot sin borgerliga härkomst. Abbé Pierre skulle under hela sitt liv framhålla sina välgörenhetsivrande föräldrar som den förebild som avgjorde hans eget livsval.

Vid tiden för andra världskrigets utbrott har abbé Pierre sedan flera år tillbaka lämnat kapucinerorden för vad han själv uppfattar som ett ännu strängare kall: att verka bland de fattiga och utsatta utanför klostrets murar. Att detta kall inte var mindre krävande skulle krigsåren visa. En kväll i juli 1942, då en stor del av Frankrike är ockuperat och deportationen av judar når Grenoble där abbé Pierre nu är verksam som församlingspräst, knackar ett par förtvivlade judiska män på prästgården och ber om hjälp. Händelsen blir början på en intensiv verksamhet där abbé Pierre använder alla medel som står till buds – kloster, biktstolar, pastoral tystnadsplikt – för att gömma judar, förfalska identitetshandlingar och forsla såväl judar som motståndsmän över bergen till Schweiz.

När kriget är över är abbé Pierre likt övriga motståndsmän hjälteförklarad och förlänad ett slags oantastbarhet som han taktiskt kommer att dra nytta av i sin fortsatta livsgärning. Direkt efter freden övertalas han av några vänner från motståndsrörelsen att ställa upp som kandidat för Nationalförsamlingen. Även om den politiska karriär som följer blir relativt kortvarig – sex år – kommer den att ge honom värdefulla insikter om det politiska livets interna logik och likaledes en rad mycket betydelsefulla kontakter i maktens centrum.

Abbé Pierre tillsammans med Dalai Lama. Bild: tecfa.unige.ch

Det är mitt under denna pågående politiska karriär som abbé Pierre är med om ett nytt möte som kommer att bli startpunkten för ännu ett slags motståndsverksamhet. Han har vid denna tid slagit sig ner i ett förfallet men rymligt hus en bit utanför Paris. Den man vid namn George som i början av sommaren 1949 uppsöker abbé Pierre har just avtjänat ett tjugoårigt fängelsestraff efter att i sin ungdom ha dräpt sin far. Väl ute i friheten upptäcker han att det inte finns något liv som väntar honom och försöker begå självmord. Abbé Pierres, som man kan tycka, aningen osentimentala respons till den misslyckade självmordskandidaten lyder: ”Jag har inget att ge dig, och du har inget att förlora eftersom du ändå vill dö. Men du kan ge mig din hjälp för att hjälpa andra.” George flyttar in i det förfallna huset och grunden är lagd till det som kommer att bli abbé Pierres livsverk: Emmausrörelsen.

Huset, som abbé Pierre just döper till Emmaus – platsen där de som slutat hoppas möter hoppet – kommer snart att bli en uppsamlingsplats för allehanda människospillror. Fängelsekunder, drinkare och familjer som förblivit hemlösa sedan kriget samsas sida vid sida. Ibland går det våldsamt till, men den växande gemenskapen sammanhålls av den enande visionen att hjälpa andra att hjälpa. Denna grundidé som på många sätt går på tvärs med traditionell, paternalistisk välgörenhetsverksamhet är än idag ledstjärna för Emmausrörelsen.

Om det är som Emmausrörelsens grundare som abbé Pierre främst är känd internationellt, så är hans renommé i Frankrike som redan framkommit av betydligt vidare karaktär. Ända sedan vintern 1954 då abbé Pierre i ett berömt radiotal uppmanade sina landsmän att sluta blunda för de hemlösa som frös ihjäl på gatorna – ett tal som resulterade i en massiv hjälpinsats från folket och en kursomvändning från politikernas håll – har han förblivit landets främste alternativa politiker, de ”röstlösas röst”, eller med tidningen Libérations ord: un saint emmerdeur.

Detta sista, svåröversättbara epitet – ”en helig krångelmakare” eller ”djävulskapare” är väl så nära man kommer – är kanske den allra mest träffande beteckningen. Abbé Pierre förblev under hela sitt långa liv prästkallet trogen och var in i det sista en djupt from man. Men han visste att använda denna världens medel i det andligas tjänst. Efter åren i Nationalförsamlingen använde han sina politiska kontakter för att driva fram reformer i bostadspolitiken och för att få tillgång till media. När han väl fick tillgång till media använde han sin röst för att kalla på bistånd till de hemlösa, eller, som när han 1952 medverkar i ”Kvitt eller dubbelt”, för att håva in 260 000 francs till den unga Emmausrörelsen.

Sist men inte minst skulle han göra bruk av den oantastbara status han förlänats med redan som motståndsman och som bara växte sig starkare med åren. Effektiviteten lät sällan vänta på sig, såsom då han på sin åttioårsdag – vid ett första tillfälle – tilldelades en utmärkelse ur Hederslegionen, men avböjde att ta emot den så länge trehundra afrikanska familjer som i månader campat vid Vincenneskogen vägrades bostad. Inom tjugofyra timmar hade regeringen ordnat fram bostad åt familjerna.

Gestalten abbé Pierre ställer frågan om religion och politik på sin spets. Ska inte kyrkans folk ge kejsaren det som kejsaren tillhör och låta bli att lägga näsan i blöt i denna världens angelägenheter? Jag kommer i sammanhanget att tänka på förre moderatledaren Bo Lundgrens uppmaning (i DN hösten 2001) till KG Hammar att avgå sedan han uttalat sig kritiskt om bombningarna av Afghanistan. Även om långtifrån alla höll med Lundgren i sak representerar han en tämligen utbredd föreställning i Sverige, nämligen att kyrkan likt kungahuset ska vara politiskt neutral.

Detta är en minst sagt märklig uppfattning i ett av de länder som i modern tid varit sämst på att skilja religion och politik åt – i dålig mening. Så länge kyrkan vänligt assisterar statsmakten med pompa och ståt vid riksdagens öppnande eller kungafamiljens högtider har få något att invända. Men när kyrkan höjer den obekväma profetiska röst – de röstlösas röst – den sedan begynnelsen varit kallad att vara blir man förnärmad.

Kontrasten till Frankrike är här slående. Utan att skönmåla den ibland väl kategoriska franska åtskillnaden mellan kyrka och stat innebär denna en mycket tydlig markering att man inte är intresserad av religion som makt. Inte helt förvånande var även abbé Pierre en stark försvarare av den så kallade laicismen och framhöll kyrkans självförräderi i det ögonblick den lierar sig med makten och söker politiskt och ekonomiskt inflytande.

Men att försvara en sådan åtskillnad mellan kyrka och makt är en helt annan sak än att säga att det kristna evangeliet inte har – och alltid haft – radikala sociala konsekvenser. Återigen kommer jag att tänka på Bo Lundgrens upprördhet över att K G Hammar ”utnyttjade sitt ämbete för att driva vänsterpolitik” och hör som en replik den åldrade abbé Pierres ord: ”Man kallar mig ’vänster’, det där får mig att le. Höger, vänster, sånt där har jag aldrig förstått mig på. Jag försöker bara peka på verkligheten sådan den ser ut och visa på prioriteringarna.”

”Herre, när såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder?” Är inte detta vad allt handlar om?

Fakta: Emmausrörelsen
Emmausrörelsen startade i Frankrike efter andra världskriget med att abbé Pierre började att tillsammans med några hemlösa samla in kläder och lump. Huset som de använde kallade han för Emmaus, efter en plats i Bibeln, där några förtvivlade lärjungar fick se Jesus återuppstånden efter korsfästelsen. Abbé Pierres tolkning av händelsen var ”ett möte vari människorna får nytt hopp”. Abbé Pierres grundtanke var att man skulle hjälpa sig själv genom att hjälpa andra. Emmausrörelsen spred sig snabbt till fler platser i Frankrike och till resten av världen. Emmaus International har nu 400 medlemsgrupper i 38 länder. En del av dem har fortfarande den kristna tron som utgångspunkt, medan andra, som det svenska Emmaus Björkå, inte har någon anknytning till någon religion. Den internationella Emmausrörelsens valspråk är: ”Inte bara för att lindra nöd, utan också för att avskaffa nödens orsaker.”
I början av 1960-talet kom Emmausrörelsen till Sverige och 1965 slog sig ett par grupper ihop, köpte den nedlagda glasbruksbyn Björkå i Småland och bildade Emmaus Björkå. Efter några år började man stödja befrielserörelser i tredje världen som kämpade mot det koloniala förtrycket och för ett annorlunda samhälle.
Under åttiotalet fortsatte Emmaus Björkå att växa till att finnas i Malmö, utanför Svalöv, Växjö, Göteborg och Halmstad. 1989 bildades Praktisk Solidaritet tillsammans med fyra andra solidaritetsorganisationer: Emmaus Stockholm, Brödet & Fiskarna, Gävleborgs biståndsgrupp och Insamlingsgruppen Värmland.
www.emmausbjorka.se

(Artikeln har tidigare publicerats i Trots Allt.)

 // Jayne Svenungsson