Ola Magnell har aldrig gjort sig helt hemmastadd i proggmusikens allra mest plakat-politiska rum, han har alltid utgått från en mer mystisk och existentiellt grubblande horisont. Efter sex års tystnad är den melankoliske och något sjavige sångberättaren tillbaka med ett nytt album. Visst finns det fortfarande en del politiska undertoner, ett slags bevis på att likgiltighetens förrädiska gift ännu inte tagit greppet om Ola Magnell, men framför allt är albumet en lång hyllning till livet. Inte för dess naiva härlighet och upprymdhet, utan för att livet i sig alltid är ett bättre alternativ än döden.

Det tog alltså sex år mellan Vallmoland och nya Rolös. I intervjuer har Magnell berättat att det finns flera orsaker till det långa glappet, men en stor bidragande orsak är att han har varit sjuk och själva klimax var en hjärtinfarkt, som han dock har återhämtat sig ganska väl ifrån.

Perioder av svår sjukdom sätter alltid saker i perspektiv, det är det många som kan berätta om. Men det finns få som kan klä det i så vackra ord som Ola Magnell gör. Han har lyckats komprimera husgudarna Bob Dylan och Tom Waits till en egensnickrad kubik av skandinaviskt vemod med en viss naturlyrisk underton som både ger sköna och otäcka bilder bakom ögonlocken. Han beskriver livet, döden, kärleken, den själsliga tomheten, godhet, naturen eller vad han nu ger sig in på, utan att skriva lyssnarna på näsan. Och det finns en påtaglig värme i hans sätt att sjunga, som till exempel i låten Innan elden brunnit ut där han bedjande sjunger ”kom och sätt dig vid min sängkant, håll min hand en tyst minut, kom och värm mig med din längtan, innan elden brunnit ut”. Det är svårt att inte sympatisera med en sådan avbeväpnad längtan. Och han sjunger det på ett sätt som närmast liknar en döende mans sista önskan.

Hela skivan är dessutom ackompanjerad på ett väldigt fint sätt. Ola Magnells språkliga finess matchas klockrent med Calle Ekerstams producerande. Ljudbilden är varm, akustisk, lyhörd och återhållsam utan några onödiga utflykter. De välkända gästerna Lars Winnerbäck, Elin Ruth Sigvardsson och Nina Ramsby bidrar också till trevliga överraskningsmoment utan att på något sätt ta över showen.

Det här är helt och hållet Ola Magnells album. Ett album som kunde blivit en döende mans sista önskan, men som blev ett långt tack för att livet återvände tillbaka.

 // Wilhelm Blixt