Fredrik Lindströms diktsamling med genrebeteckningen ”Bekännelser” på omslaget har försetts med ett epitet av Hjalmar Söderberg: ”Det är så mycket som jag helst skulle vilja att jag inte ville.” Denna andens kamp mot köttet, en sekulär dualism om man så vill, är diktsamlingens stora tematiska konflikt. Den iscensätts genomgående av en primitiv darwinism, förstärkt av en mängd arkaiska illustrationer av fossil och allsköns organismer, bryskt ställd mot en kultiverad och modern människa.

Antitesen natur–kultur har blivit gestaltad i litteraturen på mångskiftande sätt, men här finns det något problematiskt i idén om naturen–evolutionen som ett oförändrat faktum från 1859 före all förfining av en ganska bufflig evolutionslära. Man kan ju hävda att en syntes av natur och kultur premieras i en evolutionär utveckling. I Lindströms diktsamling kommer diktjaget och evolutionen bara överens under bältet och i alkoholberusning. Det är tillspetsat och därför – som så ofta – problematiskt. Eller har jag helt enkelt inte förstått skämtet?

Dikterna är uppdelade i fem ganska ojämna sviter och det är de två första ”Liv på jorden” och ”Evolutionen och jag kommer inte överens” som mer direkt knyter an till buffelevolutionen. Denna diktsamlingens lejonpart bygger på en dialog mellan Evolutionen och ett jag, som nu bokstavligen vänder sig mot sin egen evolutionära utveckling i den klassiska illustrationen av utvecklingskedjan. Återkommande är raden ”Evolutionen och jag” följd av en variation av antitesen Den kultiverade människan och Evolutionens blinda reproduktionshets.

Tyvärr är det också i dessa delar som Lindström inte lyckas skapa läsbar dikt av sin vanliga populära produktion, som man schematiskt kan beskriva med ett ”så att säga”. Precisionen är inte hjärnkirurgens alltid. Man får några allmänna, men nyktra, ibland omkastade vardagsperspektiv på det mänskliga (svenska) livet. Det blir så att säga svårt att skilja dikterna från Lindströms vanliga spånande. Exempel är dikterna Om kriget kommer, Alkohol och Freudiansk felsägning som i egenskap av versprosa snarast skjuter sig själva i foten.

Det finns några undantag detta till trots. Den inledande dikten ”Var kommer människorna ifrån” äger en svindel, som med sina korta versrader kan låta dialogen med Evolutionen kulminera i ett metaperspektiv på livet självt.

Människorna.
Som du speglat dej i,
utan vilka du skulle ha varit blind.

Nu är perspektivet på sina ställen också något vidare – anden och köttets kamp är trots allt äldre än Darwin. När Evolutionen som personifikation får vika undan uppstår faktiskt en rad vackra dikter. Framförallt gäller detta sviten ”Kontinentaldriften”, men delvis också de två sista sviterna ”Ljusår” och ”Medan vi evolverar”, som även de innehåller dikter med sansning och lyrisk sensibilitet. Man får nästan uppfattningen att de två inledande sviterna är tänkta som en transportsträcka. Från ett ickelyriskt ”Lugn, du läser inte dikter” till en mer fördjupad och blottlagd lyrik – som om avsikten var att nästla sig in även hos dem som normalt undviker genrebeteckningen ”Dikter”.

Så kikar en melankoli fram, som är värd att ta på allvar. Här har Lindström lagt sina ”så att säga” åt sidan, och dikter som Augusti uppstår i enkla men djupa toner.
Augusti räknar dagarna
och vet sin dyrbarhet.
Gräset och de tunga
blommorna,
fortfarande
ensamma i stan,
badar i sol
och skugga.

Resten av mitt liv,
har varit oroligt i natt,
vaknat och gråtit
gång på gång.

Det ska ändå inte förtigas att Lindström i sina starka stunder inte riktigt lyckas frigöra sig från ett par tre svenska stordiktare. Likheterna med Tomas Tranströmer är exempelvis här och var rätt slående. Det går ut på att fånga det vardagssnäva perspektivet, klä av det och försöka visa upp det i epifanisk strålglans. I dikten Operasångare finner man raderna

Till och med
tystnaden är dyrbar;
ögonblicket mellan musiken
och applåderna
skulle kunna ställas ut
på galleri i Milano.

Man kan notera orden dyrbarhet och dyrbar. Men det är främst mot slutet av samlingen som en tacksam acceptans eller andens och köttets syntes får skymta fram i Lindströms dikter. Denna hade gärna fått prägla hela samlingen, men då hade den sannolikt tvingats bära genrebeteckningen ”Dikter” och dessutom burit en annan, svårsåld, titel.

Dikterna, som är Bekännelser, står på två ben som inte riktigt vill synkroniseras och haltar sig därför fram.

 // Emanuel Holm